Att bygga samman ett arkiv – livet som arkivarie på IKEA

Nedan kommer jag att skriva om mina erfarenheter av att jobba med ett enskilt arkiv och då närmare bestämt Inter IKEA-gruppens företagsarkiv under snart nio år, lite av en egen reflektion över vad jag lärt mig helt enkelt. 

Sommaren 2016 öppnade IKEA Museum i Älmhult, Småland och en tid därefter började vårt arbete på allvar med att föra upp arkivet till en professionell nivå, d.v.s. att vi nu arbetar med att tillämpa en svensk arkivstandard i det arbete vi utför i arkivet. Detta innebär bland annat att vi ordnar och förtecknar materialet enligt det allmänna arkivschemat och att det verkar bli möjligt att vi får en bra arkivlokal i framtiden. I dagsläget sitter vi fortfarande i en källarlokal och arbetar. 

Parallellt med detta arbete förbereder vi oss för att sjösätta ett e-arkiv, vilket naturligtvis tar sin tid. Det handlar både om att hitta rätt verktyg och att de passar in i den övergripande it-strukturen men även att hitta en bra form för att digitalisera det analoga materialet på ett relevant sätt. För närvarande är det ett stort fokus på Ikeas designhistoria. Vi har mycket funderingar på hur vi ska hantera alla våra ritningar. Detta material sträcker sig till sent 1950-tal och ritfilm är inte helt enkelt att hantera. Samtidigt funderar vi också på om vi ska bygga upp en egen funktion för att skanna materialet eller om vi ska hitta en bra form för att lägga ut den uppgiften. Sannolikt frågor som många kollegor runt om i landet också funderar på i detta nu. Till detta kommer även att vi i väldigt stor utsträckning fungerar som en bildbyrå, både för internt bruk inom koncernen samt för en rad med olika externa intressenter.

Utöver detta är vår stora utmaning att hitta formerna för att säkra fortsatt inflöde av arkivmaterial från den löpande verksamheten. Här ser vi nog en av de större svårigheterna som gäller för företagsarkiven i motsats till att arbete på ett myndighetsarkiv. Det saknas förståelse och rutiner från flertalet funktioner inom organisationen för våra önskemål om att få material levererat och  vi har idag inget tydligt mandat från koncernledningen för att kräva detta, något som vi skulle kunna använda för att argumentera för vår sak. Samtidigt kan vi konstatera att väldigt många funktioner inom koncernen använder sig av vår service, så vi ser framtiden an med tillförsikt.

IKEA:s historia

Ikeas historia börjar i formell mening med att Ingvar Kamprad sommaren 1943 registrerar firman Ikea vid Länsstyrelsen, Kronobergs län. Kamprad har då avslutat sin skolgång i Osby och är på väg att till hösten påbörja sina studier vid Göteborgs Handelsgymnasium, en 2-årig utbildning. Under de närmsta åren därefter driver Kamprad en postorderverksamhet med en växande omsättning och ett ständigt ökande sortiment. Han kombinerar dock sin affärsverksamhet med först skolgången i Göteborg och därefter med en anställning vid Sydöstra Sveriges Skogsägareföreningars Förbund och sin militära utbildning, grundutbildning samt reservofficersutbildning. Hösten 1948 avslutar han sin reservofficersutbildning för att då flytta hem till föräldragården Elmtaryd och därefter enbart arbeta med sin egen affärsverksamhet. Hittills har Ikeas sortiment bestått av bland annat rakapparater, armbandsur, pennor av olika slag och liknande korta varor. Stora delar av detta sortiment importerar han, men det blir mer och mer problem med att få importlicenser i den utsträckning han behöver för att kunna utöka sin verksamhet. Han börjar därför se sig omkring efter alternativa sortiment och i sin reklambroschyr ”ikéa-nytt” tar han under hösten 1948 för första gången in möbler i sortimentet. Detta visar sig fungera alldeles utmärkt och ganska snart därefter fasar han ut det tidigare sortimentet för att helt fokusera på möbler och inredningsartiklar, fortsatt som en renodlad postorderverksamhet från gården Elmtaryd. Konkurrensen inom postorderverksamheten visar sig vara mycket hård och en av det tidiga strategiska affärsidéerna som Kamprad utvecklar är att 1953 etablera en utställningslokal där han kan visa upp sitt sortiment. Kunderna kan nu besöka utställningen och på plats göra sig en föreställning om vilken kvalitet de respektive produkterna håller och därefter bestämma sig för vilken prisnivå de vill lägga sina inköp på. Erfarenheten från denna period visar att kunderna är beredda att åka ganska långt för att själva få klämma på sortimentet. Inte sällan var de också i det sammanhanget beredda att välja de lite dyrare produkterna. Utställningslokalen kommer han av olika anledningar att placera i Älmhult och därmed är kopplingen mellan Ikea och Älmhult etablerad. Under mina år som arkivarie på Ikea i Älmhult har jag fått höra en flera historier på att det var nära att Ikea etablerades på andra orter, men har hittills inte sett några spår i arkivmaterialet där detta diskuterats. Tvärtom pekar allt på att Älmhult var den självklara platsen när Ingvar Kamprad flyttade sin verksamhet från sina föräldrars gård och etablerade sig i Älmhult.  

Under de närmsta decennierna därefter utvecklas dels Kamprad både som affärsman och möbelman, dels Ikea som organisation. Under 1960-talet sker den första trevande internationella expansionen i Skandinavien och under 1970-talet följer en expansion på den europeiska marknaden. Samtida med den europeiska expansionen i egen regi inleder Ikea samarbeten med externa företagsgrupper och enskilda entreprenörer vilket leder till att varumärket Ikea etableras redan under 1970-talet och tidigt 1980-tal i länder som Japan, Hongkong, Australien, Kanada, Kuwait med flera. Det är bland annat dessa samarbeten som ligger till grund för idén om att arbeta med en franchisestruktur som organisationsform och detta utvecklas och renodlas under 1980 och 1990-talen. Från 1990-talet fram till i dag kan man säga att affärsmodellen främst har utvecklats och förfinats för att möta utmaningarna som den fortsatta expansionen inneburit.    

Presentation av IKEA:s arkiv

De äldre delarna av arkivet sträcker sig från mitten av 1940-talet och utgörs framför allt av olika former av affärshandlingar som korrespondens med leverantörer, fakturor, marknadsföringsmaterial med mera. Vi kan till exempel följa Kamprads projekt att designa och låta tillverka en egen kulspetspenna under slutet av 1940-talet, ett projekt som dock inte riktigt bär frukt utöver att han kunde använda det i sina förhandlingar med andra potentiella leverantörer.

Det är också nu som han får sina första riktiga erfarenheter av att göra affärer ”i den stora världen”. Ett exempel är när hans stora leverantör av bläckpennor i Frankrike frågar om han möjligen kan rekommendera en svensk tillverkare av stålkulor till deras kulspetssortiment. Kamprad löser detta genom att kontakta SKF i Göteborg, vilka i sin tur lägger affären på ett dotterbolag i Frankrike. Kamprad förväntar sig givetvis en agentprovision, det rör sig trots allt om en beställning på en halv miljon stålkulor, men SKF nonchalerar hans vad man kan tycka fullt rimliga krav.

(19490202_SKF_agentprovision)

Efterhand som verksamheten växer ökar såklart det samlade arkivmaterialet och det speglar på en rad sätt hur komplexiteten i verksamheten ökar. Detta gäller inte minst dokumentationen över Ikeas tidiga samarbete med den polska statshandelsorganisationen Paged, från vilken Ikea importerar en stor del av sitt sammanlagda sortiment och som i förlängningen ligger till grund för moderniseringen av den polska möbelindustrin. Ett par år efter att detta samarbete sjösatts inleds ett liknande samarbete med den tjeckoslovakiska statshandelsorganisationen Ligna och ytterligare material byggs upp och ställs undan, för att numera ingå i arkivet.  

När så familjen Kamprad i början av 1970-talet flyttar till Danmark för att Ingvar Kamprad ska kunna fokusera på den internationella expansionen kan man se en första konsekvens av att verksamheten växer internationellt. Det är nu som vi börjar se enstaka luckor i arkivmaterialet. Detta är på många sätt en vanlig problematik när man arbetar med företagsarkiv och den koncern man arbetar med expanderar ut på den internationella arenan.

Det fanns under den här perioden ingen organiserad arkivverksamhet som ansvarade för att dokumentera Ikeas historia. Den arkivfunktion som efterhand utvecklades hade till uppgift att hantera personalakter, aktuella kontrakt och avtal med mera. Vad Ikea i stället var lyckligt lottade att ha, var Leif Sjöö en medarbetare som såg ett värde i att spara på det som han såg som historiskt viktiga handlingar. Sjöö började på Ikea som springpojke i slutet av 1950-talet och avslutade sin karriär som informationschef i början av 2000-talet. Stora delar av det material som utgör grunden för den äldre delen av arkivet hade troligen inte funnits kvar om inte Sjöö samlat in det och ställt undan det i de utrymmen han lyckades få sig tilldelade.

Ett första initiativ till att katalogisera arkivmaterialet togs för cirka 15 år sedan. Vad man gjorde var att bygga upp en Access-databas med en grundläggande sökbarhet. Man började även sortera upp ett större bildmaterial utifrån vissa definierade sammanhang som ansågs relevanta, och i stor utsträckning fortfarande är relevanta. Exempel på ett sådant sammanhang kunde vara fotografier på Ingvar Kamprad. Dessa kunde ursprungligen ha sparats i en rad olika sammanhang, men ha flyttats därifrån och placerats i en låda med ”Ingvar Kamprad-bilder”. Dessvärre kom detta arbete att spräcka delar av den ursprungliga ordningen och idag står vi och väljer om vi ska försöka rekonstruera den ursprungliga ordningen eller om vi ska förhålla oss till den för 15 år sedan skapade ordningen som en del i verksamhetens historia. I detta sammanhang inleddes även ett samarbete med Centrum för näringslivshistoria, vilket betytt mycket för arkivets utveckling sedan dess.

Samtidigt som övriga delar av arkivmaterialet började samlas in fanns det ett enskilt initiativ från en medarbetare som ville göra en film för internt bruk, en film som skulle beskriva Ingvar Kamprad och Ikeas historia i Älmhult. I samband med detta gjordes en första inventering av det som kom att kallas ”filmarkivet”, vilket dessvärre kommit att innebära att det mesta av filmmaterialet inte hanteras av arkivfunktionen. Vi är dock inne i en fas där vi håller på att plocka in även detta material under vårt ansvar.  

Stora delar av det material som utgör grunden för den äldre delen av arkivet hade troligen inte funnits kvar om inte Sjöö samlat in det och ställt undan det i de utrymmen han lyckades få sig tilldelade.

Arkivbildarna inom IKEA

Arkivet idag består av ett antal arkivbildare av vilka ett par av de viktigare är:

”Ikea Gruppen” är företagsbildningen från den ursprungliga registreringen 1943 fram till ungefär 1983, då den första större uppdelningen inför den idag etablerade franchisestrukturen tar sin början. Ingvar Kamprad började under 1970-talet att fundera på en framtida organisationsform som skulle ge verksamheten goda förutsättningar att överleva under mycket lång tid, givetvis förutsatt att den fortsatte att vara kommersiellt framgångsrik. Ingvar hänvisade ofta till denna planering som ”förberedandet för min egen död”.  Diskussionen som vi kan följa i arkivmaterialet vägde mellan å ena sidan en börsintroduktion och å andra sidan att ägandet fördes över i en stiftelseform. Kamprad såg utifrån sitt perspektiv en del faror i att gå in på börsen, främst risken för att kortsiktiga ekonomiska intressen skulle störa de långsiktiga strategierna och målen. Tittar man till exempel på den satsning som krävdes för att etablera sig på den ryska marknaden som detaljist i slutet av 1990-talet, så var den mycket långsiktig. Det hade sannolikt varit svårt att övertala en styrelse i ett börsbolag att arbeta med så här långa tidshorisonter och idag hade det förmodligen blivit samma problem med den satsning som ligger bakom Ikeas etablering i Indien. 

Samtidigt som den nya stiftelseägda koncernen etablerades lades grunden för franchisestrukturen och grundandet av Inter IKEA Systems B.V. . Även denna koncern blev stiftelseägd och ytterst är det Interogo Foundation i Liechtenstein som är ägare till Inter IKEA Gruppen. I grunden har verksamheterna under varumärket Ikea en mycket långsiktig affärsidé och vision, vilket i längden sannolikt ger goda förutsättningar för att utveckla ett väl fungerande företagsarkiv.   

Under de snart 80 år som verksamheten funnits har det genererats en hel del arkivmaterial, men det var först i samband med de förberedande arbetena inför Ikeas museisatsning som man valde att rekrytera en utbildad arkivarie, samtidigt anställdes även personal för att ta hand om den samling som byggts upp. Även denna personal består av rekryterade externa specialister och samlingen ingår i avdelningen ”Arkiv & Samling” under IKEA Museum.

Samlingen på IKEA museum har framför allt sitt ursprung i Ikeas 50-årsjubileum 1993, och från början av 2000-talet då den inledningsvis interna utställningsverksamheten IKEA Genom Tiderna byggdes upp. Denna utställning kom efterhand att bli så populär att den öppnades för allmänheten.

Sammanfattningsvis har vi de första decennierna av Ikeas historia väl dokumenterad i arkivmaterialet, resten är det nu upp till oss själva att i största möjliga mån se till att vi säkrar för framtiden.

Arkivet ger service till en rad olika funktioner inom både Inter IKEA Gruppen (dvs franchiseägaren) och till de olika franchisetagarna. Det kan gälla allt från historiskt material i samband med jubileer som till exempel när den norska organisation firade 50-årsjubileum 2013, underlag för design och produktutveckling till våra jurister när vi behöver försvara vår design mot piratkopior, historiskt material och information som beskriver andra bolag under varumärket IKEA med mera.  

Den här betraktelsen över var vi idag står i transformeringen av Ikeas företagsarkiv från en större samling affärshandlingar, bilder och kataloger till ett väl fungerande arkiv kan tyckas vara lite ostrukturerad och kaotisk, vilket nog kan sägas vara en bra bild av var vi står i processen

Utmaningarna och möjligheterna i att arbeta med ett enskilt arkiv

Det finns naturligtvis en rad områden där det arkivvetenskapliga och kulturhistoriska perspektivet skiljer sig åt mot det kommersiella/affärsmässiga, åtminstone under den period då den professionella arkivfunktionen etableras i en verksamhet. Ett par av dessa perspektiv som man behöver arbeta med är bland annat hur man förhåller sig till idén om långtidsbevarandet av arkivet samt kanske mer grundläggande: förståelsen för arkivariens särskilda kompetens. Har man ingen kunskap om hur ett arkiv fungerar är det så klart lätt att tro att det främst handlar om att hålla ordning på en mängd information samt att kunna söka i denna information utifrån de frågor vi idag får. 

Som arkivarie är vi trots allt utbildade utifrån både en vetenskapsteori och en praxis som har utvecklats under de senaste dryga 150 åren, och i enlighet med den så ser vi ingen uppenbar bortre tidshorisont för när arkivet plötsligt skulle förlora sitt värde. Arkivarien behöver ju under normala förutsättningar sällan fundera i termer av fientliga uppköp, konkurser eller byte till en ledningsgrupp som vid en lågkonjunktur exempelvis skulle kunna säga att arkivet är kostnad som vi inte har råd med. Allt detta är realiteter i en renodlad kommersiell verksamhet och medvetenheten om risken ska inte förringas. Vi har väl till exempel alla läst om resebolaget Thomas Cook, som efter 178 år av verksamhet gick i konkurs för ett par år sedan. I det fallet betraktades arkivet dock som så pass kulturhistoriskt värdefullt att det kunde räddas i sin helhet och nu förvaltas det av Record Office for Leicestershire, Wigston.

Framför allt inom familjeföretag som hunnit bedriva verksamhet under ett antal generationer, är en generell lösning för att hantera denna risk att arkivet får en stiftelse som huvudman. Tittar vi på de företag som har en mer etablerad arkivfunktion så är ovanstående problematik inte sällan hanterad på så sätt att de historiska arkiven ligger under en stiftelse. De stora fördelarna med denna lösning är bland annat att det ger större möjligheter att planera långsiktigt, både i relation till vilka mål man har med verksamheten samt i förhållande till vilka ekonomiska ramar man har. Samtidigt undanröjer man risken för att arkivet vid en konkurs ingår som en tillgång i konkursboet, vilket exempelvis tycks ha varit fallet med Barings Banks arkiv. 

Om vi sedan tittar på det mer dagliga arbetet som vi gör, vilket bland annat innebär att vi arbetar tillsammans med utställningsverksamheten på IKEA Museum, så uppenbarade det, som tycks vara ett klassiskt dilemma när ett företag professionaliserar arkivverksamheten, sig tidigt frågan om på vilka grunder verksamhetens historieskrivning ska vila: historien som den framkommer genom arkiven eller den anekdotiska historien som gör sig bra i marknadsföring. Om man till exempel följer de forum för företagsarkivarier som våra amerikanska kollegor håller hittar man ofta en gemensam erfarenhet som kretsar kring organisationens historieskrivning. Denna har oftast hanterats av marknadsföringen, som många gånger har ett behov av att kunna paketera ett företags erbjudande i en spännande form. I denna verksamhet väger inte källkritiken alltid så tungt, vilket gör att det kan finnas ett eller annat lik i garderoben när man sedan tillämpar ett källkritiskt perspektiv på historieskrivningen.

Ett exempel från Ikeas historieskrivning är idén om de monteringsbara möblerna som levereras i platta paket. Någon gång under 1970-talet, eller möjligen tidigare än så, etablerades det en idé att Ikea hade utvecklat det platta paketet och detta påstående uppstod sannolikt i samband med att Ikea på allvar började expandera internationellt och det utvecklades ett behov i marknadsföringen av att visa på Ikeas särart. Det skapades rent av en händelse i företagets historia där idén om att ta loss benen från ett bord och lägga dem under bordsskivan för att därmed spara utrymme inför paketerandet ska ha kläckts av Ikea. Ingvar Kamprad var dock redan i slutet av 1990-talet tydlig med att monterbara möbler levererade i platta paket kommersialiserades redan i mitten av 1940-talet i Sverige, hos Nordiska Kompaniet. Att Kamprad sedan lyckades rekrytera två av de möbelarkitekter som varit med att utveckla möbelserien på NK gör egentligen historien, som vi känner den idag, väl så intressant ur ett marknadsföringsperspektiv.   

En annan av dessa myter kretsar kring anledningen till att Ikea i samband med den första utomskandinaviska etableringen valde Schweiz. Myten säger att det var för att Schweiz var en mycket konservativ marknad och om Ikea med sin ungdomliga och ljust skandinaviska design kunde få framgång på den marknaden, så kunde vi klara av vilken marknad som helst. När man tittar i arkivmaterialet visar det sig i stället att det var andra förutsättningar som spelade in. Det var i första hand en fråga om att göra den första testen på en marknad som inte medförde allt för stora tullar och andra import- och exportbegränsningar. En annan viktig orsak var att marknaden inte var för stor, vilket skulle ha kunnat dra med sig problem vad det gällde försörjningen av varor till varuhuset. Expansionen utomlands planerades under tidigt 1970-tal, och på Ikea mindes man fortfarande problematiken under 1950 – 1960-talet med att efterfrågan ständigt översteg tillgången, och detta var något man ville undvika om det var möjligt. 

Resultatet av de strategiska diskussionerna landade i att det stod mellan Österrike och Schweiz, det vill säga två mindre marknader som båda, i likhet med Sverige, var medlemmar i den europeiska frihandelsorganisationen EFTA. Därefter fokuserades ansträngningarna i första hand på att hitta en tomt med en byggnad på ett bra ställe för att etablera ett varuhus på. Det visade sig då ganska tydligt att det var den österrikiska byråkratin som var mest tungrodd och slutligen lyckades man hitta en byggnad i Spreitenbach utanför Zürich, varpå det första Ikea-varuhuset utanför Skandinavien kunde etableras i Schweiz 1973.   

En annan problematik som vi var tvungna att ta tag i när vi påbörjade arbetet med att professionalisera inte bara arkivet utan även samlingen, var den ordning som sedan tidigare etablerats. Vad detta innebar var att det som vi idag menar med å ena sidan arkivet och å andra sidan samlingen, var uppdelat i vad man kallade fem arkiv, nämligen:

  • Dokumentarkivet
  • Bildarkivet
  • Katalogarkivet
  • Filmarkivet
  • Produktarkivet

Ganska snart kunde vi separera ”produktarkivet”, dvs samlingen, från övriga ”arkiv”. Kvar hade vi då fyra arkiv som katalogiserats på olika sätt, vilket dessvärre även kommit att bryta den ursprungliga ordning som vi arkivarier värderar så högt. Mycket av detta är dock fullt möjligt att rekonstruera, vilket vi gör efterhand som ordnings- och förteckningsarbetet fortskrider.

Dokumentarkivet hade gjorts sökbart i en Access-databas (som nämns ovan), som i grunden byggde på vad som stått på ryggen på de pärmar som innehöll materialet. Detta fungerade utmärkt under lång tid, just av den anledningen att katalogiseringen gjorts av en Ikea-anställd som hade en lång erfarenhet från en rad olika verksamheter inom Ikea. Det innebar även att den service som arkivet utförde var likaledes välfungerande, eftersom förståelsen för sammanhangen fanns genom egna erfarenheter. Å andra sidan blir detta en oerhörd svaghet då ett sådant system blir personberoende. Denna svaghet har varit vårt tyngsta argument för att börja från början med ett traditionellt ordnings- och förteckningsarbete.

Bildarkivet var sorterat utifrån definierbara sammanhang som kunde vara såväl geografiska, personberoende, funktionsstyrda eller kopplade till enskilda event och händelser av vikt ur Ikeas historia. Till detta kom även ett samlat bildmaterial med produktbilder till katalogproduktionen, som fortfarande låg samlade på ett annat ställe utanför arkivet. Det som var särskilt intressant med detta material, var att det fortfarande var organiserat som under den tid då bilderna använts. Denna ordning visade tydligt hur delar av katalogproduktionen utvecklats och har ett historiskt värde som vida överstiger värdet av bilderna i sig. Det är rent av ett lysande exempel på vad den ursprungliga ordningen betyder när man vill säkra historisk kunskap utöver vad de respektive objekten innehåller.  

Katalogarkivet är lite speciellt och vi har valt att behålla denna samling som en egen arkivbildare, vilket naturligtvis kan diskuteras. Det är bland annat här som ett företags eventuellt särskilda förutsättningar ger sig till känna. I korthet kan vi konstatera att katalogen tillhör en rad olika arkivbildare över tid, ursprungligen ”IKEA Gruppen” fram till 1983, då den följde med donationen till det som kom att kallas Ingka Gruppen. I samband med de större strukturella förändringar som genomfördes 2016, köptes bland annat katalogproduktionen, via bolaget IKEA Communications (ICOM), över till Inter IKEA Gruppen, vilket innebar att ytterligare en arkivbildare fick in katalogproduktionen i sin verksamhet. 

Detta resonemang bryter mot en del grundläggande regler i allmänna arkivschemat, men i den historiska förståelsen inom organisationen betraktas det snarare som självklart. Katalogbolaget (oavsett om det varit en avdelning, dotterbolag eller självständigt bolag) har alltid haft samma funktion över tid och denna funktion är kanske enklare att förstå, och framför allt beskriva, som en sammanhållen serie. Här ska det noteras att övrigt arkivmaterial som hör till ”katalogbolaget” förtecknas under sina respektive arkivbildare. 

Annat material som finns i arkivet visar på kopplingar till en rad olika fenomen som präglar moderniseringen av det svenska samhället under 1950-talet och in på 1960-talet. Under 1950-talet utvecklas till exempel konsumentskyddet, där bland annat relationen mellan pris och kvalitet uppmärksammas från statens sida. 1946 inrättar monopolutredningsbyrån på Kommerskollegium och här handläggs de problem som bland annat Ikea dras med, där den etablerade möbelhandeln börjar hota Ikeas leverantörer. Tanken var att tvinga leverantörerna att inte leverera till Ikea, eftersom Ikea så tydligt satsade på låga marginaler vilka vägdes upp av låga fasta kostnader och stor omsättning. Andra kända verksamheter som led av samma behandling var till exempel Kapp-Ahl, som profilerade sig med just låga priser. Mycket av detta sammanhang beskrevs i den klassiska ”De nya miljonärerna”, en bok som skrevs av Gustaf Olivecrona 1970. 

Ett exempel på Ingvar Kamprads engagemang ser vi i utvecklingen av Varudeklarationsnämndens VDN-testerna av möbler runt 1961,1962. Ikea är vid denna tid fortfarande framför allt ett postorderföretag och har fortfarande ett behov av att få kunderna att känna sig trygga med kvaliteten på de produkter de beställer. VDN:s arbete kommer därmed att passa bra in i Ikea-katalogen och Ingvar Kamprad inleder en diskussion med Erik Berglund på VDN för att få ett relevant graderingssystem som framför allt gynnar kunden. Systemet som är på gång att etableras grundar sig i två möjliga utfall av testerna: godkänt eller icke godkänt. Kamprad argumenterar för att tillverkaren och detaljhandeln då kommer att sträva efter att det stora flertalet av produkterna blir så pass bra att de når gränsen för godkänt, alternativt att de inte deklareras. Kamprad uttrycker det på följande sätt i sin korrespondens:

Som framkom under vårt samtal härnere tror jag, att mycket av VDN:s framtid beror på hur de olika klassificeringsnormerna utarbetas. Det hela vore ju, som Du själv underströk, meningslöst, om vi här hemma skulle upprepa det engelska exemplet. Sett ur producentens synvinkel ligger det så till, att om inte även klass 2 blir legaliserad med beteckningen normalkvalitet eller motsvarande, så kommer herrar producenter att, därest deras produkter ej uppfyller normerna för klass 1 att A: Antingen strunta i att deklarera sina produkter eller att B: Se till att produkterna med nöd och näppe klarar fordringarna för klass 1. Resultatet blir en ur konsumentens synvinkel snedvriden bild av läget, eftersom marknaden enbart kommer att innehålla möbler med beteckningen klass 1. Ur producentens synvinkel blir detta läge ohållbart, eftersom det kommer att finnas en alltför stor kvalitetsskillnad varorna emellan inom klass 1.

Eftersom jag tror, att en sund och riktig utveckling av dessa varudeklarationer är mycket gagnande för såväl konsument som producent, talar jag hur underligt det kanske än låter här mindre i egen sak än för VDN deklarationernas framtid.

(19620516_erik_berglund_vdn)

Ett par år tidigare har problematiken beskrivits i Möbelvärlden, med:

Får emellertid Eric Berglund i Sv. Slöjdföreningen hållas, så blir alla möbler så långlivade (utom dem han själv slår sönder) att vi gör ett kvalitetsköp en gång i livet och vad händer sedan? Jo, fabrikerna får slå igen.”

(19581100_Möbelvärlden_nr_11_1958_utdrag)

Tidningen Möbelvärlden var Sveriges Möbelhandlares Centralförbunds officiella organ. 

Även relationen mellan Bonnierföretagen och Ikea under framför allt andra halvan av 1950-talet berättar en del om nyföretagandets villkor under denna period. Ingvar Kamprad får möjligheten att arbeta med framför allt Reidar Grönneberg, som vid denna tid är vd på Bonnierföretaget Henriksdals Gummifabriks AB. Företaget arbetar bland annat med en form av skumgummi och tillhör de företag som står upp mot de etablerade möbelhandlarnas hot om bojkott. Grönneberg kommer senare att gå in som styrelseledamot i ett av Ikea-bolagen och är sannolikt en av de som handleder Kamprad i hans företagsbyggande och allmänna affärsutveckling.     

Vi kan också se hur framför allt den småländska möbelindustrins utveckling speglas i Ikeas arkivmaterial. Ikeas arkiv är sannolikt ett av de arkiv som bäst beskriver hur denna industri utvecklas under moderniseringen av det svenska samhället. Ingvar Kamprad hade till exempel i stor utsträckning personliga kontakter med Ikeas leverantörer under lång tid, och särskilt under 1950-talet har det avsatt en hel del spår i arkivmaterial. En av dessa relationer var den mellan Ingvar Kamprad och Göte Carlsson. Carlsson hade under lång tid arbetat med Ikea, men då via sin fars företag firma Walter Carlsson. I slutet av 1950-talet bestämmer sig Göte för att starta en egen firma och diskuterar detta med Kamprad, det krävs ju en del kapital för att kunna ta steget att bli egenföretagare. Kamprad skriver att han är beredd att lägga en order på 1000 sängar som en första säkerhet för firman, om den startas, och han motiverar detta med orden:

Som Du nog förstår baserar sig mitt positiva ställningstagande till detta projekt inte enbart på våra goda personliga relationer, utan i första hand på att jag är i behov av ytterligare ett par leverantörer av stoppmöbler, som är pålitliga. Kapaciteten hos mina nuvarande tillverkare är nämligen utnyttjad till bristningsgränsen – Du känner själv till förhållandet visavi Firma Walter Carlsson. Paradoxalt nog är det inte så lätt för mig att få tag i nya pålitliga leverantörer i önskvärd omfattning.”

(19581204_göte_carlsson_ang_scapa)

Göte Carlsson kom att starta sin firma, under namnet Scapa, först i Rydaholm, och därefter flyttade han vidare till Alvesta där verksamheten fortfarande bedrivs.

Det finns med andra ord en hel del kulturhistorisk information och kunskap i ett företagsarkiv, men detta är inte alltid av intresse i en kommersiell verksamhet. Att administrera och förvalta ett historiskt arkiv kräver både resurser och långsiktighet och det är inte alltid detta är möjligt att prioritera. Ikeas arkiv har i detta sammanhang de goda förutsättningarna att vi inte bara ser vår historia som en tillgång, vi driver även ett museum där företagets historia får ett stort utrymme. 

Avslutande reflektioner

Som det beskrivits ovan så kan man enkelt konstatera att de första åren av professionalisering av ett enskilt arkiv, i det här fallet ett företagsarkiv, innefattar en rad olika frågor som vi som arkivarier kanske normalt inte behöver brottas med. Samtidigt blir det också tydligt vilken potential som de enskilda arkiven har, exempelvis som källa för historieskrivningen om den period då det svenska samhället moderniseras och välfärdssamhället på allvar etableras. Många av de samhällsfunktioner som vi på många sätt tar för självklara idag, har utvecklats i relation till sin samtid och företagsarkiven är sannolikt en kunskapskälla som väl speglar denna dynamik.

Det är ganska vanligt att företagsarkiv har en första period då det främst är entusiaster inom verksamheten som tar de första stegen av insamling och katalogisering av det historiska arkivmaterialet. När väl detta uppmärksammas och om det finns ett intresse för värdet i detta material kan förutsättningarna för en professionalisering finnas, men det är i detta sammanhang som många potentiella enskilda arkiv inte förmår ta steget över från en samling affärshandlingar, fotografier med mera till ett fungerande och sökbart arkiv. Samtidigt kan man mycket väl tänka sig synergier i samarbeten mellan intressenter kring större sammanhang. Exemplet med hur Ikea förvaltar en stor del av kunskapen om den småländska möbelindustrin skulle mycket väl kunna ligga till grund för att fler lokala och regionala aktörer ser en möjlighet eller rent av en anledning till att damma av samlingen av affärsdokumentation. 

Den här betraktelsen över var vi idag står i transformeringen av Ikeas företagsarkiv från en större samling affärshandlingar, bilder och kataloger till ett väl fungerande arkiv kan tyckas vara lite ostrukturerad och kaotisk, vilket nog kan sägas vara en bra bild av var vi står i processen. Vi arbetar på en rad olika fronter med att ordna och förteckna materialet, bygga upp en stabil organisation, hitta en bra lösning för e-arkivet samt få en tydlighet i vilket mandat vi har. Samtidigt har vi alldeles nyligen fått klart med en ny lokal så att vi kan flytta upp ur källaren, nu ska vi bara bygga om den så att den passar våra behov. Eller som Ingvar Kamprad uttryckte det: ”Det mesta är ännu ogjort. Underbara framtid!”


Namn – Tony Nilsson
Roll/yrke – Arkivarie
Nuvarande arbetsplats – Inter IKEA Gruppens arkiv i Älmhult, Sverige


Jag har en bakgrund som medeltidsarkeolog och arbetade i en rad olika projekt i Norge och Sverige under 1990-talet. Vägen till arkivvetenskap kom sig av att jag sprang på en gammal kurskamrat från
arkeologistudierna, en kursare som inte gått vidare i den karriären utan istället fortsatt med arkivvetenskap och sedan fastnat i det yrket. När jag träffade honom och han beskrev hur det fungerade blev jag intresserad och läste först en kurs vid Lunds universitet och därefter läste jag ett år på distans i Härnösand. Mitt första jobb var i ett större projekt på Skatteverkets södra region, där jag var med om att ordna och förteckna äldre arkiv inför leverans till Riksarkivet. Därefter sökte jag och fick jobbet på Ikeas arkiv och där har jag nu varit sedan våren 2012.