När jag växte upp på 80- talet så var historieböckerna fyllda av regenter, äventyrare, vetenskapsmän. Det alla hade gemensamt, med få undantag, var att de alla var män. När jag sedan växte upp och började söka reda på information på egen hand inser man att kvinnor genom historien varit lika framstående, men att de skjutsats undan till en bakgrundsroll. Visste du att det var en Emily Warren Roebling som låg bakom slutförandet av Brooklyn Bridge i New York1 , Ada Lovelace som insåg den potential som låg i programmering² eller att Hatshepsut³ låg bakom skapande av flera nya handelsvägar innan hon efter sin död raderades ur historien av sin eftergångare.  

Även i Sverige har vi kvinnliga pionjärer som hamnat i skymundan. Våra arkiv, museer och andra offentliga organisationer har sedan flera år tillbaka haft ett uppdrag att lyfta upp frågor om mångfald och jämställdhet på agendan, men arbetet har stundtals gått trögt och det har inte funnits en sammanbindande kraft för detta. Vi på AIT har träffat Anna Tascha Larsson som är museichef på StockholmsKvinnohistoriska sedan 2021. 

År 2018 bildades den ideella föreningen Stockholms Kvinnohistoriska⁴. Beslutet föregicks av flera år av diskussioner av att instifta ett museum som lyfte upp kvinnors historia. Efter olika utredningar satte sig till slut Lina Thomsgård, på uppdrag av kulturförvaltningen i Stockholm, ner för att identifiera möjligheterna till att etablera ett nytt museum. Förslaget lades fram och beviljades treårigt stöd av Kulturförvaltningen och arbetet kunde sättas igång. Museet har tagits emot väl. Anna Tascha Larsson tror att det beror på att man redan från början involverade ett stort antal intressenter i förarbeten. Man såg även att det fanns ett stort intresse för föreningen inför starten då man såg att det fanns en stor potential med utfallet av dess arbete. 

För den som vill besöka museet blir det svårt. Man har valt att inte arbeta med en fast lokal utan bedriver aktiviteter med eller hos de olika samarbetspartners och de medlemmar⁵ man har. Genom detta ökar man medvetenheten om frågorna hos medlemmarna men man får även som förening en ökad insyn i hur det ser ut i verksamheterna. Man bedriver även egna aktiviteter, men dessa bedrivs i det offentliga rummet där man genom åren bl.a. haft olika kampanjer på lokalbussar, nattklubbar, helt enkelt platser där man når ut till många men också till helt nya grupper. Att ha en egen lokal skulle även vara kostsamt samt skulle begränsa vilka projekt man skulle göra. Genom att vara lokallös har man större möjlighet att komma ut till olika samarbetspartners, knyta nya kontakter men även på det sättet nå ut till en ny publik. Det blir en helt annan kompetensspridning än om man valt att bara finnas på en begränsad plats i det fysiska rummet. 

Under de fem åren föreningen varit verksam har man sett ett glapp bakåt vad gäller kvinnohistoria i arkiven. Historiskt så är det ofta en överrepresentation av mäns historia som lyfts fram och som en av föreningens medlemmar berättat för Anna Tascha Larsson så är det fortfarande män som lämnar in material och att det i sin tur kommer att ge framtiden en bild av hur vår samtid ser ut. Liksom alla kulturella föreningar så brottas även Stockholms Kvinnohistoriska med ekonomin och man har vissa farhågor för hur och om verksamheten kommer att hålla igång över tid. Anna berättar att det finns enormt mycket att göra och att det ofta är svårt att sålla vad man ska arbeta med. Även om man hade oändligt med resurser skulle man med all sannolikhet inte kunna hinna med att göra allt man skulle vilja göra och man får varje dag göra prioriteringar i vad man väljer att satsa på att genomföra. Anna berättar att man strävar efter att arbeta hållbart och att man vill se en tydlig effekt för de insatser man gör. Man arbetar mycket enligt en ringar på vatten metod, där hon själv är ute och föreläser mycket om verksamheten och de arbetssätt man har. Detta i en strävan att sprida arbetssätt men också medvetenhet. I det arbetet har hon bl.a. fått prata på nationalbiblioteket i Serbien. 

Genom åren har man bedrivit olika projekt och kampanjer. Det projekt Anna Tascha Larsson lyfter upp som kronjuvelen, och som hon återkommer till flera gånger under samtalet, är boken Arkivism⁶ som enklast kan beskrivas som en handbok i hur du dels hittar kvinnor i arkiven men även hur du kan bevara din historia. Tanken är att du som läsare ska få idéer hur du själv kan bedriva arbetet med att lyfta upp kvinnohistoria. Boken i sig har inspirerat kampanjer, workshops, utställningar, poddar inom området. Mycket av samtalet vi har kretsar kring hur kvinnor värderar sin egen historia och likt historien från en av medlemmarna så kan Anna själv berätta om de många kvinnor som inte arkiverat sina livsgärningar och vilken lucka det leder till i historieskrivningen. Arkivism tar upp just frågor om vems historia som är “värt” att bevara och man har i samband med boken även ordnat visningar i arkiven där man ställer frågan “Vad säger det vi bevarar idag om vår tid om 100 år?” 

Ett annat sådant projekt är det där boken Kvinnosaker⁷ ingår. Boken i sig går igenom 50 olika föremål i svenska kvinnors historia från år 1900 till idag. Inom detta projekt ryms även en webbutställning med flera museers föremål om kvinnor, en insamling av allmänhetens kvinnosaker samt en fysisk utställning som skolor och fritidsgårdar själva kan ordna.  

Det här är dock inte de enda projekten man bedrivit. Förra året genomförde man en kartläggning av personarkiv för att ta lite tempen på hur det ser ut där ute. Det man landade i är att det inte finns någon direkt gemensam policy för vad man ska samla in, men inte heller hur man ska samla in. Ofta handlar det här om resurser och prioriteringar i arkivens verksamheter. Hos Kvinnohistoriska ser man uppdraget som att gå in och stötta arkiven men också lyfta fram strategier för att ta emot material. Men det finns vissa personhistoriska undantag. Det är sällan man på Kvinnohistoriska själva gräver i arkiven, det överlåter man till arkivarier eller andra intresserade, men ett fynd man fått nys om är arkivet för Eva-Lisa Bengtson som var en ledande figur inom HBTQ rörelsen och där man bevarat arkivet, det är klubbar för lesbiska, olika insatser för kvinnorörelsen men också en bild av hur transrörelsen sett ut i Sverige så sent som på 1990- talet. Baserat på detta har man anordnat stadsvandringar med tema HBTQ historia i Stockholm.  

Kommande projekt är bl.a. en ny stadsvandring i ABC- staden Vällingby i samband med att stadsdelen fyller 70 år. I detta har man fångat in röster hos de som då bodde här och hur den nya stadsdelen skulle främja kvinnors möjligheter. I augusti kommer även Sex i City som är en publik utställning på Sergels torg som lyfter upp Stockholm som sexualitetens huvudstad. För den som växte upp i Stockholm på 70- talet var city rätt slitet, det var droger, brott och porrklubbar. Även här berättar Anna Tascha Larsson att det finns luckor i historieskrivningen och att även bland de som var med på den tiden och sprejade ner olika porrklubbar finns knappt någonting sparat. Man har tidigare haft en stadsvandring på temat pornografi i Stockholm som utställningen kommer att byggas på, dock i ett mer visuellt format. Bl.a. kommer man att få material från ett sexmuseum i Skarpnäck som ställts samman av en privatperson. Anna berättar att man även kommer att uppmärksamma det faktum att aborträtten fyller 50 år i år där man kommer att ha en turnerande utställning med insamlade föremål och berättelser där man kommer att ta upp forskning om abort men även aborträttens historia. 

Arkivism tar upp just frågor om vems historia som är “värd” att bevara

Nytt för i år är även att man utlystes kampanjen Hyllmeter för kvinnorna⁸ för att få allmänheten att engagera sig. Det hela gick ut på att man fick nominera en person, förening eller händelse som man upplevde skulle behöva bevaras för framtiden. Över 200 nomineringar kom in. Då man hade svårt att välja en valde man två, dels Kristina Kolehmainen⁹ som startade Serieteket och var kvinna i en annan mansdominerad miljö. Det andra arkivet var Hammarby damfotboll där man valt att fokusera på supporterkulturen och vad det är som gör att klubben har ett så enormt stöd, även på bortamatcher, och vad det betyder för lagets framgångar. Under hösten kommer man att få följa processen med förtecknande i olika blogginlägg. 

Anna Tascha Larsson berättar att hon och övriga i föreningens kansli har en enorm ödmjukhet inför det arbete arkivarier genomför samt svårigheterna att bolla resurser, vilja och lag mot varandra. Genom arbetet på Kvinnohistoriska ser dem att det finns stora glapp i historien, dessa upptäcks ibland och korrigeras, men det hänger också på vad man bevarar. Det arbetet man bedriver på föreningen genom att komma ut och tala och uppmärksamma allas rätt till att bli bevarade är viktigt, varför det är tråkigt att de, liksom många andra kulturföreningar, slåss med finansiering. Det är mycket man skulle vilja göra, men det är mycket man måste välja bort då man helt enkelt inte har resurserna. Man existerar till stor del p.g.a. medlemmarna och de föredrag som Anna numera genomför för att sprida verksamheten. Klart är att en mer jämställd historieskrivning gynnar oss alla och ger en mer sann och nyanserad bild av vårt samhälle, både historiskt men även när vi blickar mot framtiden. 

1 https://en.wikipedia.org/wiki/Emily_Warren_Roebling

2 https://en.wikipedia.org/wiki/Ada_Lovelace

3 https://en.wikipedia.org/wiki/Hatshepsut

4 https://www.kvinnohistoriska.se/

5 https://www.kvinnohistoriska.se/om-medlemmar

6 https://www.kvinnohistoriska.se/shop/p/arkivism

7 https://www.kvinnohistoriska.se/shop/p/kvinnosaker

8 https://www.kvinnohistoriska.se/arkivism-hyllmeter

9 https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristiina_Kolehmainen

Alexandra Meija 

Roll: Projektledare och junior webbutvecklare 

Arbetsplats: ArkivIT 

Alexandras yrkesbana har varit rätt brokig. Från läraryrke till registrator, till arkivarie till projektledare och nu senast webutveckling. Det finns alltid en strävan att lära sig nytt och utveckla sig som ligger bakom. När hon inte arbetar med denna eminenta tidning eller projektleder andra försöker hon sig på ett gäng olika hobbies eller umgås med familj och vänner. 

Anna Tascha- Larsson 

Museichef Stockholm Kvinnohistoriska 

Vi har i dagsläget 53 medlemmar, som är andra museer, arkiv och olika slags kulturaktörer. Vi samarbetar ofta nära arkiv och har tagit fram format som de enkelt kan genomföra själva för att hitta och bevara kvinnohistoria tillsammans med allmänheten, och låta dem närma sig arkiven och förstå hur varje enskild handling kan påverka historieskrivningen.