År 2025 är det åttio år sedan befrielsen av de människor som befann sig i koncentrationsläger, dödsläger och getton som fanns runt om i Europa under andra världskriget. År 2025 har Sveriges museum om Förintelsen funnits i två år.  

Det var Statens historiska museer som i mars 2021 fick i uppdrag av regeringen att öppna ett nytt museum om Förintelsen och Sveriges koppling till Förintelsen. Diskussioner om var museet skulle ligga påbörjades och i slutändan beslöt regeringen att det skulle ligga i Stockholm med uppdrag att nå hela landet. 

Ett av de viktigaste uppdragen för oss på Sveriges museum om Förintelsen är att bevara minnet av de som överlevde och alla de som inte gjorde det. Att minnet av dessa människor och deras berättelser inte bara ska finnas kvar om fem eller tio år utan även om hundra eller femhundra år. Detta gör vi på många olika sätt och i denna artikel kommer jag främst att fokusera på vårt arbete med arkiv och de interaktiva biografierna Dimensions in Testimony. 

Museet 

Sveriges museum om Förintelsen har som syfte att informera besökare om Förintelsen genom att presentera autentiska berättelser, historiska artefakter och dokumentation. Genom utställningar, pedagogiska program, samarbeten och forskningsinitiativ arbetar vi på museet efter att öka medvetenheten om Förintelsen, motverka antisemitism och antiziganism (rasism riktade mot folkgruppen eller fördomar om att romer besitter vissa karaktärsegenskaper) samt andra former av hat och att främja mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. 

Arkivet 

Vi på museet vill berätta historien om Förintelsen och vara en tillgång för både allmänheten och skolan. Vi på museet vill, med våra utställningar och vår programverksamhet, berätta historien om Förintelsen och vara en tillgång för både allmänheten och skolan i hela Sverige. En ytterligare pusselbit i detta arbete är en sökbar föremålssamling, arkivstationer på museet med tillgång till fem olika internationella och nationella arkiv samt mängder av digitalt material på webben. Vi ville att de arkiv som valdes ut till våra arkivstationer i museet skulle ge en bra bild över det material som finns kopplat till Förintelsen. De flesta stora arkiv rörande Förintelsen ligger inte i Sverige och kan därför vara svåra att hitta för till exempel en skolelev. Därför valde vi att ta in de arkiv som har ett omfattande utbud och har valt att ha med USC Shoah Foundation Visual History Archive, Arolsen archive, Yad Vashem, United States Holocaust Memorial Museum och vår egen myndighets samlingar. En av orsakerna till att rummet Arkivet skapades i samband med museets öppnande var tillgången till USC Shoah Foundations arkiv Visual History Archive. Ett arkiv som innehåller fler än 55 000 vittnesmål från överlevande, främst från Förintelsen men även vittnesmål från andra folkmord så som folkmorden i Armenien och Rwanda. Vittnesmålen är en fantastisk databas som ger personliga berättelser och där varje intervju ligger på runt 2–3 timmar som endast går att nå på plats på museet.  

I Visual History Archive finns drygt 200 inspelade vittnesmål på svenska, dessa håller i skrivande stund på att indexeras för att bli sökbara på en rad olika händelser, platser, tider och upplevelser. Arbetet sker i samarbetet med USC Shoah Foundation. 

Sedan museet öppnade ser vi att en övervägande del av användarna av arkivet på plats är forskare eller personer med personlig koppling till Förintelsen. Kanske vill de söka efter en släkting eller en vän som de kan hitta i arkiven. Dessutom har vi skolelever som använder sig av arkiven för sina skoluppgifter.  

Just att elever får en möjlighet att lära sig att söka i arkiv och förstå hur de kan få tillgång till historiska fakta är ytterst relevant i det samhälle vi lever i idag. Att arbeta med arkivmaterial kräver att elever analyserar, tolkar och ifrågasätter källor. De måste bedöma källans trovärdighet, sammanhang och betydelse, vilket främjar kritiskt tänkande och analytiska färdigheter. Arkivmaterialet erbjuder en direkt länk till det förflutna. Genom att studera originaldokument, brev, fotografier och andra primärkällor får eleverna en djupare förståelse för historiska händelser och perspektiv. Detta hjälper dem att se hur historien har påverkat nuet och framtiden. Dessa kompetenser lyfts även fram i kursplanerna i historia för grundskolan samt gymnasiet.  

Att arbeta med arkivmaterial kräver att elever analyserar, tolkar och ifrågasätter källor. De måste bedöma källans trovärdighet, sammanhang och betydelse, vilket främjar kritiskt tänkande och analytiska färdigheter.

Dimensions in Testimony 

Arbetet vi gör på museet är till viss del en kamp mot klockan. Allt fler av de överlevande går bort och det är här värdet av det digitala kommer in. Hur kan vi, som en statlig myndighet, bevara berättelser från Förintelsen för all framtid? Visst finns det tusentals inspelade intervjuer, ljudklipp, videos och bilder, men barnen som går i skolan idag kommer antagligen aldrig få träffa en Förintelseöverlevande i verkliga livet.  

När jag själv gick i högstadiet kom Ference Göndör, en överlevande från Förintelsen, till skolan, han berättade om sitt liv och sina minnen och aldrig har knappt 200 elever suttit så tysta och lyssnat. Efteråt pratade vi länge om vårt möte med honom. Ungdomar idag får sällan träffa en överlevande, frågan är hur vi kan ge våra ungdomar den där känslan av att stå mitt emot historien?  

Ett av de mer uppseendeväckande inslagen vi har på museet är Dimensions in Testimony. Två överlevande som kom till Sverige efter kriget har intervjuats i en vecka var och de har svarat på över tusen frågor. Svaren på dessa frågor läggs sedan in i ett system där de kan kopplas samman med frågor som ställts av besökare. Genom att trycka på en knapp och ställa en fråga, kan du sedan få ett svar.  

Vi har intervjuat Tobias Rawet som bara var tre år när kriget bröt ut och han sattes i Lodz getto i Polen. Hans första minne är när hans föräldrar drar honom i en kälke till gettot där de ska  bo. Hans enda lekkamrat i gettot, kusinen Joel fem år gammal, fängslas av vakter och förs bort. Först efter kriget, när Tobias är vuxen, får han veta att Joel gasades ihjäl i en lastbil. Tobias Rawet transporteras hela tiden runt med sin mamma och de hamnar i koncentrationslägret Ravensbrück och sedan Königs Wusterhausen, där de senare blev befriade. Han var åtta år gammal när kriget var över och hade aldrig gått i skolan, han hade inga vänner. När antisemitismen börjar blomma upp i Polen under 50-talet, flydde Tobias och hans familj till Sverige. Här växte han upp i Stockholm och här bor han fortfarande kvar.  

Den andra personen att intervjuas var Elisabeth Citroma som föddes och växte upp i Transylvanien. Hon var tolv år när hon tvingades in i ett getto och kort därpå transporterades hon, hennes bror Isidor, hennes mamma, pappa och mormor till Auschwitz-Birkenau. När de kom fram delades de först upp i män och kvinnor. Sedan är det en vakt som ropar ut att om någon var gammal och inte orkade gå kunde de åka i en lastbil. Elisabeths mamma tog mormodern med sig till lastbilen och sa till Elisabeth att de ses snart. Det var sista gången Elisabeth såg sin mamma och mormor.  

Elisabeth kom till slut att befrias av den amerikanske armén i lägret Lenzig. Hon var så pass sjuk så att hon blev kvar i närheten av lägret i åtta månader. När Elisabeth var frisk reste hon tillbaka till sitt hem, men där fanns inget kvar att finna. Hon bosatte sig i Israel. Hon fick till slut reda på att hennes pappa och bror levde och att de fanns i Sverige så hon reste hit. 

Detta är bara två av alla de miljontals öden som beskriver händelser under Förintelsen. Det som är unikt med Dimensions in Testimony är att det är en interaktiv upplevelse. Användare kan ställa frågor som ”Vad hände dig under Förintelsen?” eller ”Hur kände du dig när du blev fri?” och få direkta svar från de inspelade överlevande. Genom dessa samtal kan unga idag ta del av en upplevelse som engagerar, är lärorik och fångar deras uppmärksamhet. 

De första versionerna av Dimensions in Testimony utvecklades i USA av USC Shoah Foundation och har därefter utvecklats till över 50 intervjuer på flera olika språk. De används i utbildningssyfte runt om i världen. I museer, skolor och andra institutioner hjälper projektet till att bevara historiska vittnesmål och säkerställa att dessa viktiga berättelser fortsätter att utbilda och påverka människor, trots att tiden går och antalet överlevande som kan vittna minskar. 

Dimensions in Testimony syftar till att bevara och interaktivt dela de överlevandes berättelser från Förintelsen och andra folkmord för framtida generationer. Genom att använda avancerad teknologi kan besökare ställa frågor och få svar i realtid, som om de pratade med de överlevande. Intervjuerna är filmade med högupplösta videoinspelningar med avancerad teknik för att fånga deras berättelser i detalj. Genom detta är de också filmade för att kunna återskapas som hologram någon gång i framtiden, men än så länge har vi inte tekniken för det. När du ställer en fråga är det AI-funktioner som hjälper till att bearbeta och tolka din fråga för att sedan matcha frågan med ett relevant svar från de inspelade intervjuerna.   

Projektet har fått global uppmärksamhet för sitt innovativa tillvägagångssätt att bevara och dela mänskliga berättelser. Det representerar en viktig utveckling inom både utbildning och teknologi som främjar förståelse och empati genom personliga berättelser om överlevande. 

Alla de aktiviteter, utställningar, insamlingar och utvecklingar som vi arbetar med på Sverige museum om Förintelsen gör att vi kan ta vara på berättelser och minnen från Förintelsen och göra dem tillgängliga för allmänheten. Vi vill fortsätta det viktiga arbetet med att minnas och berätta som överlevande från Förintelsen har gjort sedan befrielsen. 

Ellen Hallgren arbetar på Sveriges museum om Förintelsen som intendent med inriktning på digital pedagogik. Hon har arbetet i museibranchen i över tio år och har en lång bakgrund som pedagog. Hon har en utbildning både i museipedagogik, osteorarkeologi (läran om skelett i arkeologiska sammanhang) och en lärarutbildning. Hennes arbete har under de senare åren fokuserat mer på hur museer kan nå ut med sin verksamhet digitalt till olika typer av besökare.