Från eftersläpning till strategisk nödvändighet: Vad regeringens AI-strategi kan betyda för arkiv- och informationshanteringsbranschen av Anna Oswaldson Kjäll
Sverige har lagt in en hög växel. Med den nya nationella AI-strategin siktar regeringen på att landet ska bli en av världens tio främsta AI-nationer, med en offentlig förvaltning som är bäst i världen på att använda tekniken för att effektivisera välfärden och korta handläggningstider. Ett mycket ambitiöst anslag, men bakom de politiska visionerna döljer sig en sanning som professionen har kämpat med i decennier: ett system är aldrig bättre än den information det matas med. Med AI som incitament har vi därför nu ett gyllene tillfälle att äntligen skapa ordning i verksamhetssystemen inom offentlig sektor.
I den här artikeln försöker jag analysera hur regeringens AI-strategi, i kombination med en växande insikt om data som strategisk infrastruktur, kan komma att påverka vår bransch under det kommande decenniet.
AI-boomen som digitaliseringsmotor
AI-strategin pekar direkt på behovet av att stärka den offentliga förvaltningens datahantering. Förvaltningen behöver öka sin förmåga att arbeta datadrivet och att dela data på både förvaltningsgemensam och sektorsspecifik nivåi. Vad innebär detta i praktiken för oss arkivarier?
Som jag ser det handlar det om att adressera två sammanlänkade problem som vi känner väl igen; den analoga eftersläpningen och den digitala oordningen.
Den analoga eftersläpningen
Den analoga eftersläpningen är de enorma mängder information som fortfarande endast existerar på papper. I AI-strategin betonas explicit att regeringen vill se ökad tillgång till träningsdata genom utökad insamling och digitisering av kulturarvsmaterial och offentliga handlingarii. Här finns en direkt politisk uppmaning till hela arkivsektorn, kulturarvsinstitutioner och till myndighetssfären.
Trots decennier av tal om det digitala samhället är en betydande del av landets arkivbestånd fortfarande inte digitiserat, alternativt inlåst i gamla system eller lagrade på ostrukturerade filservrar. Amanda Vesterlund, generalsekreterare för Svenska Arkivförbundet, lyfte i en debattartikel i Dagens Industri tidigare i år den kritiska poängen kopplat till regeringens AI-strategi, att stora delar av vår gemensamma förvaltningshistoria, den som finns i många av landets arkiv, ännu inte är digitaliserad. Hon betonar i sin artikel att Sverige måste genomföra en storskalig digitalisering av arkivmaterial. Det räcker inte med att Riksarkivet får medel för digitalisering eftersom den överväldigande majoriteten av Sveriges dokumentation från civilsamhälle, folkrörelser, näringsliv och företag förvaras i helt andra arkiv som inte omfattas av någon nationell samordnad strategi för digitalisering eller långsiktigt bevarandeiii. Detta riskerar givetvis att orsaka en ojämlik träningsdata som inte representerar hela Sverige.
Trots avsaknad av politiska reformer, finansiering och en gemensam nationell strategi för hur denna massdigitalisering ska göras, så har AI:s inträde startat ett växande engagemang för dessa frågor i alla delar av samhället och i alla typer av organisationer. Alla vill med på AI tåget och nyttorna börjar bli tydliga, men grundförutsättningen för att kunna effektivisera sitt arbete med hjälp av AI är att informationen finns tillgänglig digitalt.
Där arkivarier tidigare kämpat i motvind för att få resurser till digitalisering och strukturerat informationsarbete, fungerar AI-boomen förhoppningsvis som det bränsle som äntligen sätter fart på maskineriet. Beslutsfattare i både näringsliv, offentlig sektor och politik börjar förstå att AI kräver mängder av strukturerad, maskinläsbar data för att fungera optimalt. Regeringens AI-strategi är tydlig på den punkten: tillgång till relevant, korrekt och användbar data av hög kvalitet är avgörande för att kunna utveckla och tillämpa AI på ett effektivt och säkert sättiv.
Den ”ordning och reda” och ”sökbarhet” som arkivarier stridit för länge håller på att bli hårdvaluta i ledningsgrupperna. Det som vi vetat länge: att sökbarhet och interoperabilitet inte är valfria tillägg utan grundförutsättningar, framstår plötsligt som affärskritiskt på ett helt nytt sätt². Det kan ge professionen ett mandat den länge saknat och min bedömning är att behovet kommer att kvarstå under lång tid framöver.
Den digitala oordningen
Den digitala oordningen är kanske ett ännu större problem. Många myndigheter och kommuner brottas med enorma mängder ostrukturerad information på filservrar, det Per-Ola Karlsson från Centrum för Näringslivshistoria träffande kallar digitaliseringens tekniska skuldv. Utan tydliga metadatastrukturer, konsekventa filformat och dokumenterade gallringsfrister är informationen utmanande att använda som underlag för AI-analys.
Det jag tror att vi kommer att se, och som redan börjar visa sig på sina håll, är att arkivariernas traditionella hjärtefrågor; gallring, strukturerad metadata och sökbarhet, äntligen aktualiseras på allvar även utanför den egna professionen. Verksamheter som länge skjutit upp arbetet med sina ärende- och verksamhetssystem tvingas nu inse att ordning i systemen inte är en intern arkivfråga utan en förutsättning för att kunna dra nytta av AI. Redan idag rapporteras att många AI-projekt fallerar eller får kraftigt reducerad effekt för att verksamheten har underskattat hur ostrukturerad informationen i deras system faktiskt är.
Att rätta till denna tekniska skuld i filservrar, ärendehanteringssystem och verksamhetssystem, blir sannolikt även det en av de mest efterfrågade uppgifterna inom arkivsektorn under det närmaste decenniet. Ett arbete som kräver just den kombination av verksamhetsförståelse, juridisk kunskap och informationsteknisk kärnkompetens som arkivarien besitter.
AI som ett möjligt stöd för arkivarien.
Tekniken erbjuder också stora möjligheter att redan nu avlasta arkivsektorn från tidskrävande rutinarbete. AI-verktyg kan hjälpa oss att analysera föreskrifter och efterlevnad av dessa i strategier som rör informationshantering, jämföra strategier och policydokument, analysera stora informationsmängder och identifiera brister i informationshanteringen.
AI används idag för att både möjliggöra sökningar i e-arkiv som tidigare varit praktiskt ogenomförbara, samt för att maska sekretessbelagda uppgifter inför utlämnande av allmän handlingvi. AI-verktyg kan även användas för att extrahera och föreslå metadata vid registrering av ärenden och handlingar och klassa information utifrån givna strukturer.
AI-verktyg skulle även potentiellt kunna användas för att analysera information både på gamla filservrar och i verksamhetssystem och kunna identifiera filformat, dubbletter och gallringsbara handlingar. När metoder för detta etableras kommer det att effektivisera arbetet på ett revolutionerande sätt och vi kommer att kunna sanera den tekniska skulden betydligt snabbare än med enbart manuella metoder och därmed komma i kapp en del av eftersläpningen.
Regeringen ska under 2026 inrätta en AI-verkstad för offentlig förvaltning som ska erbjuda en gemensam infrastruktur och fungera som ett nationellt kompetenscentrum för stöd och vägledningvii. Det är ett initiativ som hela arkivsektorn bör följa nära.
Nya roller i AI-förvaltningens tjänst
Tidigare i år presenterade TechSverige en rapport som visar att det redan nu finns en stor efterfrågan på AI-kompetens på arbetsmarknadenviii och arkivsektorn får inte riskera att hamna på efterkälken.
När AI har implementerats på bred front och förvaltningarna börjar använda algoritmerna för myndighetsutövning, ärendehandläggning och beslutsstöd uppstår troligen en ny typ av behov som kräver arkivariens specifika kompetens, men även en grundläggande förståelse för AI.
AI är inte intelligent i mänsklig mening. Det handlar om avancerad statistik och mönsterigenkänning, det vill säga system som identifierar sannolikheter i enorma datamängder, men som saknar intuition, etik och förmåga att förstå sociala sammanhang. AI kan hitta mönster i miljontals dokument, men förstår inte kulturell eller lokal kontext som ofta ger informationen sin faktiska innebörd. Det är i gapet mellan maskinens beräkning och en rimlig bedömning av verkligheten som jag menar att arkivariernas kompetens blir oumbärlig.
Regeringens AI-strategi är tydlig på en avgörande punkt: beslutsstöd ska utformas så att transparens, likabehandling och spårbarhet säkerställs, och enskilda ska kunna förstå, granska och överklaga beslut. Om en algoritm fattar ett beslut som påverkar en medborgare måste det gå att belägga vilken information beslutet baserades på och vilken logik som tillämpades. Här ser jag att arkivariens expertis inom proveniens, autenticitet och informationskvalitet kan bli helt avgörande.
Arkivariens yrkesroll kommer sannolikt i ökad utsträckning innefatta en granskande och validerande funktion. Att säkerställa att de informationsmängder som används för att träna AI-system håller hög juridisk och etisk standard och att dokumentera om en handling är skapad av en människa eller genererad av en maskin. En distinktion som sannolikt blir viktig för framtidens källkritik. Troligtvis kommer även nya roller växa fram som ännu inte har en tydlig definition. Kanske informationsstrategen, som arbetar med att säkerställa att data är interoperabel och maskinläsbar redan vid skapandet. Kanske AI-granskaren, som kontrollerar att automatiserade system vilar på korrekt information och att deras utfall kan förklaras och överklagas. Kanske datasamordnaren, som arbetar tvärfunktionellt för att knyta ihop IT-system, verksamheter och arkivfunktion. Magnus Raask påpekar att arkivarierollen redan är under omvandling och att den successivt behöver inkludera mer systemvetenskaplig kompetensix, och i takt med att AI-genererad information utmanar etablerade strukturer och definitioner kan den kompetensen bli mer efterfrågad än någonsin.
Risker som kräver vaksamhet
Med samma kraftfulla mått av nytta som AI genererar så finns det tillkommande risker. AI-genererad desinformation och inbyggda fördomar i historiska data, det som på engelska kallas ”bias”, är en reell faktor som regering och myndigheter tar på stort allvarx. En AI tränad på information som speglar historiska ojämlikheter riskerar att reproducera och förstärka dessa.
Malin Kullberg från Kalmar kommun lyfter vikten av processbaserad informationshantering som en förutsättning för att skapa den enhetliga grund som AI-systemen kräverxi. Utan gemensamma förhållningssätt till format, metadatasättning och informationsstruktur riskerar man att bygga AI-system på instabil grund, med potentiellt allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten.
Ytterligare en betydande risk är den stora komplexiteten i det regulatoriska landskapet. De senaste 2 åren har EU exempelvis introducerat drygt 100 förordningar kring hela det digitala området. Arkivarien har traditionellt behövt förstå arkivlagen, offentlighetsprincipen och GDPR, men nu riskerar rollen att kräva en närmast juridisk specialistkompetens bara för att hålla sig à jour. Nyligen beslutades det dock i Bryssel om ett paket för minskade regulatoriska krav, den s.k. Digitala Omnibusenxii. Förhoppningen är att det ska minska komplexiteten och skapa större tydlighet kring hur regelverken förhåller sig till varandra.
Slutsats: Arkivarien, mer relevant än någonsin.
Regeringens AI-strategi understryker att människan alltid ska vara i centrum. AI kan hantera oändliga datamängder, men den kan inte förstå sociala sammanhang. Det är vi som gör det och det är, menar jag, just det som gör vår profession relevantare än någonsin i det som händer nu. Den kompetens som arkivarier har byggt upp under decennier, att ordna, beskriva, säkra och tillgängliggöra information på ett rättssäkert sätt håller på att bli nationell infrastruktur i ordets mest konkreta bemärkelse.
Författare: Anna Oswaldson Kjäll
Roll: Arkivkonsult
Arbetsplats: ArkivIT
Har en bakgrund på över 15 år inom museisektorn som antikvarie och projektledare, och de senaste fem åren har Anna arbetat inom arkiv och informationshantering. Anna har följt digitaliseringsresan från de tidiga digitaliseringsprojekten till dagens AI satsningar och har haft ett särskilt fokus på digitalisering genom hela sin karriär. Anna har bland annat arbetat som kommunarkivarie på Lidingö stad och arkivarie vid Folke Bernadotteakademins Fredsarkiv. Sedan våren 2026 arbetar Anna som arkivkonsult på ArkivIT.