Hur jag upptäckte att kulturen är arkivsektorns organisatoriska kvicksand av Mats Johansson
Klockan är just före 13, det är den 2 december 2015 och jag befinner mig tillsammans med 7 andra domstolsarkivarier i sammanträdesrummet Rosenhane i Domstolsverkets lokaler på plan 7, Torsgatan 11 i Stockholm. Det här är mötet som ska sätta igång mina funderingar om varför så många projekt i arkivsektorn inte leder någonstans.
Jag jobbar vid Malmö tingsrätt och har rest upp för att delta i uppstartsmötet i projektet Hantering av analoga och elektroniska handlingar. Jag är här eftersom jag har praktiska erfarenheter av migrering. Projektet syftar till att ge domstolarna stöd i hanteringen av analoga och digitala handlingar som inte kan hanteras i verksamhetsstödet och som behöver migreras till nya databärare och format. Den äldre analoga informationen finns på VHS-band och kassetter och är så gammal att det finns risk för självgallring. Tiden äter sig sakta in i materialet och en dag kommer det att vara förstört. Något behöver göras. Men de flesta domstolar har hittills ingenting gjort.
Vid Malmö tingsrätt har vi löst problemet med en VHS-spelare, en sladd med tillhörande programvara inköpt på stan och en praktikant från arbetsförmedlingen. Jag berättar om våra erfarenheter. Intresset är svalt. Någon ser ut genom fönstret, någon sms:ar, gäspningar kvävs.
Men plötsligt! Det går en våg av energi genom rummet när en av arkivarierna väcker frågan om en gallringsframställan för originaldatabärarna behöver skrivas till Riksarkivet och hur den i så fall ska formuleras. Nu tar diskussionen fart!
På flyget hem ögnar jag igenom projektets syfte. Det är nu frågan om varför så många projekt inte leder någonstans väcks. Projektet som startats för att en gemensam migreringstjänst behövs ska nämligen inte skapa en gemensam migreringstjänst! Projektet ska istället göra inventeringar och skriva rutiner. Det väl kända behovet av en migreringstjänst ska utredas!
Varför blir det såhär med så många projekt i arkivsektorn? Vad behöver förändras?
Jag börjar jaga svaret på frågan på allvar runt 2021. Jag har lämnat tingsrätten och jobbar på SkånEarkiv, en e-arkivsamverkan som består av 16 kommuner. Det går trögt. Vi har upphandlat ett e-arkiv som inte fungerar. På semestern sitter jag i ett hotellrum på Mallorca och har digitala möten med leverantören. Min fru är missnöjd. ”Sluta med det där”, säger hon. ”Jag kan inte”, svarar jag.
När jag är tillbaka på jobbet ägnar vi mycket tid åt dialog med andra kommuner som har samma lösning. En dag efter ett sådant möte sitter jag och en medarbetare kvar i rummet. ”Vad konstigt att de inte har upptäckt hur dålig lösningen är!”, utbrister hen. Hen lutar sig tillbaka och suckar uppgivet. ”Det är som om de sitter fast i någon organisatorisk kvicksand”, konstaterar jag. ”De försöker inte ens göra leveranser”.
Fram till den dagen har jag trott att orsaken till att det går trögt med e-arkiveringen är de dåliga e-arkivlösningarna. Det är nu jag börjar förstå att det finns en annan faktor som är lika viktig eller till och med viktigare. Något som det är väldigt svårt att sätta fingret på, som är undflyende och inte låter sig fångas. Organisatorisk kvicksand.
Våren 2022 läser jag en master i Kvalitetsledning på halvtid och det är då jag förstår att det är kulturen som är den organisatoriska kvicksanden. Jag skriver en uppsats där jag mäter hur organisationskulturen vid en svensk domstol förändras när en ny chef tillträder. Jag nördar ner mig djupt i organisationskultur. ”Du måste sluta med det där”, säger min fru när hon inte orkar lyssna på mig längre. ”Jag kan inte”, svarar jag.
Organisationskultur är ett svårfångat begrepp. Edgar H. Schein är en av de mest betydelsefulla teoretikerna inom området. Han menar att kulturen skapas genom att organisationens gemensamma ackumulerade lärdomar förs vidare och tillsammans bildar en samling förhållningssätt som fungerat i verksamheten. Amy Edmondson, upphovsperson till begreppet psykologisk trygghet, menar att organisationskulturen är en ”gemensam produkt av delat lärande”.
De amerikanska forskarna Cameron och Quinn har skapat modellen jag tillämpar när jag skriver uppsatsen. Den använder fyra arketypiska kulturtyper som kan förstås utifrån dimensionerna interna eller externa och stabilitet eller kontroll. Kulturarketyperna i modellen är Samarbete, Innovation, Kontroll och Konkurrens.
Kontrollkulturen är internt orienterad och har klassiska byråkratiska attribut. Organisationer dominerade av kontrollkultur utvecklar existerande rutiner men skapar inte nya. Det finns motstånd mot förändring och innovation. Samarbetskulturen är internt orienterad och påminner om en stor familj, men det uppstår ofta grupp- och konformitetstänk. Avvikande åsikter och kritiskt tänkande undertrycks.
Konkurrenskulturen är externt orienterad och präglas av kundorientering och jakt på resultat, en jakt som för medarbetarna riskerar att skapa obalans mellan arbete och privatliv. Innovationskulturen är externt orienterad och orienterad mot flexibilitet. Det är en adhokratisk organisation präglad av experimentlusta och innovation, men verksamheten riskerar att bli kaotisk eftersom nya idéer testas hela tiden, en risk som ökar på grund av att det kan råda brist på struktur.
Fördelen med Cameron och Quinns modell är att den har ett instrument som gör det möjligt att mäta hur kulturen i en verksamhet ser ut, utifrån de fyra arketyperna. I domstolen jag undersöker domineras kulturen starkt av kontrollarketypen. Innovationsarketypen är svagast. Det är som väntat och som det ska. Det leder mina tankar vidare, de växer i en vardag fylld av frustration och samtal med andra som arbetar med e-arkiv.
Långsamt förstår jag hur vanligt det är att e-arkivverksamheter fastnar i den där organisatoriska kvicksanden som jag allt tydligare inser är kulturen. Jag läser Cameron och Quinns bok igen. En rad tränger igenom och plötsligt börjar jag förstå varför många som arbetar med digital arkivering inte ens kommer fram till den punkt där de upptäcker att de upphandlat värdelösa e-arkivlösningar. För att organisationskulturer ska fungera, skriver Cameron och Quinn, måste de vara ”… någorlunda anpassade till kraven i deras omgivningar”.
Jag formulerar tanken: Att den digitala arkiveringen går så trögt måste bero på att kulturen i arkivsektorn inte passar för arbete med e-arkiv.
Jag sitter på kvällarna med mitt stearinljus och min rödvinsflaska och reflekterar över hur kulturen i arkivsektorn sakta över flera sekler konstruerats ur den analoga arkiveringens hantverk och lärdomar. På en teoretisk nivå är analog och digital arkivering samma sak, men på den operativa nivån saknar lärdomarna från den analoga arkiveringens tidevarv relevans för arbetet med digital arkivering. Uppgifterna är så väsensskilda. Jag läser hur socialiseringen in i kulturer sker både genom den typ av människor som söker sig till yrket och genom utbildningarna och de stora organisationerna.
Våren 2024 håller jag ett föredrag i Helsingborg. Jag presenterar tanken att det är den kulturella mismatchen som är den viktigaste anledningen till att det går trögt med e-arkiveringen i Sverige. Jag påstår att arkivsektorn är en internt orienterad kontrollkultur och att det behövs en externt orienterad innovationskultur för att komma framåt i arbetet med digital arkivering. Jag har då inga empiriska belägg för det jag säger. Men jag förstår att för arbetet med digital arkivering finns det inga färdiga lösningar att tillämpa och jag förstår att de internt orienterade kontrollkulturerna inte kan skapa nya rutiner utan bara utveckla gamla. Jag bygger påståendet delvis på undersökningen jag gjorde när jag skrev Att upphandla och driva e-arkiv. Min undersökning då visade att anledningen till att svenska arkivverksamheter upplever att leveransarbetet går trögt nästan aldrig är e-arkivlösningarna. Orsakerna är interna. Det handlar delvis om brist på kompetens men framförallt om att de fastnar i den organisatoriska kvicksanden. Kulturen.
Jag bestämmer mig för att undersöka frågan närmare. Hösten 2024 skickar jag ut en enkät till landets arkivverksamheter med frågor baserade på Cameron och Quinns modell. Resultatet bekräftar att arkivsektorn domineras av en internt orienterad arketypisk kontrollkultur med starka inslag av samarbetskultur.
Bitarna faller på plats. Vi försöker alltså lösa den digitala arkiveringens utmaningar med utgångspunkt i en stark kontrollkultur som är präglad av internt fokus, byråkratiska processer, regler, rutiner, top-down-styrning, motstånd mot förändring och innovation. En kultur som kan utveckla existerande rutiner men inte skapa nya och som dessutom präglas av grupptänkande och konformitetstryck, där avvikande åsikter och kritiskt tänkande undertrycks.
Vem som helst borde fatta att det inte har en chans att fungera.
Organisationer dominerade av en internt orienterad kontrollkultur kommer att briljera i att skriva rutiner, förstudier, fördjupade förstudier, sitta i terminologigrupper, kartlägga processer och standardisera. Men eftersom de saknar operativ erfarenhet att utgå från kommer rutinerna bli skrivbordsprodukter och inte leda någonstans. Organisationer dominerade av kontrollkultur kommer, när de börjar arbeta med digital arkivering, att fastna i den organisatoriska kvicksanden långt innan de är framme vid den del i sina minutiöst kartlagda processer där det operativa arbetet ska påbörjas. Enorma mängder dokument kommer att produceras men inga eller nästan inga digitala leveranser kommer att genomföras.
För att det teoretiska utredningsfokus som präglar arbetet med digital arkivering idag ska kunna ersättas med ett operativt fokus med leveranserna i centrum krävs den största förändringen i arkivsektorns historia. En förändrad kultur.
Den dominerande kontrollkulturen behöver ersättas med en innovationskultur präglad av korta beslutsvägar, kreativa och innovativa arbetsmiljöer, experimentlusta, resultatinriktning och kundfokus där arbetet bedrivs utan att alla lösningar behöver vara kända på förhand. Det behövs en organisation med förmågan att orientera intuitivt utan skrivna rutiner där den viktigaste kompetensen är att kunna lösa problem när de dyker upp.
Detta nödvändiga kulturskifte innebär en enorm utmaning. Vi kan ana vidden av omfattningen om vi förstår att det är människorna som skapar kulturen. Edgar H. Schein menar att kulturen inte går att förändra om inte gruppen som sådan förändras. Krasst betyder det att vi behöver hitta arkivarier som på något sätt lyckas undgå att formas av den intensiva socialiseringen på utbildningarna och i arkivinstitutionerna.
För det behövs helt nya organisationer, eftersom det är mycket enklare att skapa en innovationskultur i en ny organisation än att förändra kulturen i en existerande organisation. Att skapa samverkansorganisationer inriktad emot digital arkivering är ett sätt, men samverkan i sig är ingen garanti för att rätt kultur kan skapas. Många samverkansorganisationer förefaller ha en påtagligt stark kontrollkultur och vara upptagna med helt andra uppgifter än operativt arbete.
De behöver förändra sin kultur snabbt och skifta från ett teoretiskt till ett operativt fokus om de inte ska försvinna och bli obsoleta.
Litteratur:
Cameron, K.S. och Quinn, R.E., Diagnosing and Changing Organizational Culture, 3:e uppl., San Francisco: Jossey‑Bass, 2011.
Edmondson, A.C., Teaming: How Organizations Learn, Innovate, and Compete in the Knowledge Economy, Stanford: Stanford University Press, 2012.
Johannesson, E., ‘Organisationskultur och välbefinnande’, i A. Kazemi (red.), Positiva organisationsstudier: Vetenskapen om hur man frigör mänsklig potential och stärker välmående i organisationer, Lund: Studentlitteratur, 2026.
Johansson, M., Att upphandla och driva e‑arkiv: Marknad, omvärld och behov, Stockholm: Vulkan, 2023.
Schein, E.H., Organizational Culture and Leadership, 5:e uppl., Hoboken: John Wiley & Sons, 2017.
Yukl, G., Ledarskap i organisationer, Harlow: Pearson Education Limited, 2012.
Författare: Mats Johansson
Roll: Enhetschef/Arkivarie
Arbetsplats: Lunds kommun
Mats Johansson har jobbat länge med frågor om arkiv- och registratur, i både stat, region och kommun. Han anställdes av Lunds kommun 2019 för att bygga upp e-arkivsamverkan SkånEarkiv som sedan dess växt från 16 till 24 kommuner. De senaste åren har han funderat mycket på vad det är arkivsektorn som gör att det händer så lite operativ nivå och så mycket teoretisk, inte minst i frågan om digital arkivering. Han kom med boken Att upphandla och driva e-arkiv 2023. I höst kommer han med boken Bekvämlighetszonen där frågan om arkivsektorns teoretiska fokus står i centrum.