Öppnas i en ny flik

Lärdomar om digitalisering från arkivsidan, ledningsrummet och konsultrollen av Håkan Gustafsson

Under min utbildningstid vid IT-universitetet i Göteborg kom jag för första gången i kontakt med Peter Druckers bevingade ord: Culture eats strategy for breakfast. Uttrycket har blivit något av ett standardcitat inom ledarskap och organisationsutveckling. Kärnan är enkel men kraftfull. Oavsett hur genomarbetade strategier, styrmodeller och organisationsscheman vi tar fram är det människors faktiska beteenden, normer och värderingar som ytterst avgör om de får genomslag. 

Som arkivarie, verksamhetschef och verksamhetskonsult har jag sett samma mönster upprepa sig. Organisationer investerar i digitalisering, men missar att samordna verksamhetens förmågor kring informationens struktur och styrning med verksamhetsanalyser. Resultatet blir fragmenterade lösningar, otydligt ansvar och uteblivna synergier. 

Min tes är att många verksamheter underskattar värdet av att skapa samverkan och samarbeten mellan professioner som stärker organisationens förmågor på informationssidan. När professionernas perspektiv utvecklas tillsammans skapas bättre förutsättningar för samarbeten, styrning och digital transformation, dvs. i genomförandet av digitaliseringen. Det är denna iakttagelse som artikeln handlar om. 

Sverige har byggt infrastrukturen – men inte hela förmågan 

Under de senaste två decennierna har Sverige genomfört en rad stora digitaliseringssatsningar. Bredbandsutbyggnaden, e-förvaltningsreformen, Digital Agenda för Sverige, etableringen av myndigheten DIGG och utvecklingen av gemensam digital infrastruktur är några exempel. Ambitionsnivån har ofta varit hög och resultaten på nationell nivå är tydligt positiva.1 

Sverige har idag en nästan heltäckande digital infrastruktur, hög digital mognad hos befolkningen, omfattande användning av e-legitimationer och ett stort utbud av digitala tjänster inom såväl offentlig som privat sektor. Sett ur detta perspektiv har Sverige kommit långt i sin digitalisering. 

Samtidigt återkommer flera analyser till samma problem. OECD beskriver ett land med hög digital mognad men också med stuprörsstyrning, svag samordning, bristande datastyrning och svårigheter att omsätta politiska ambitioner i praktisk verksamhetsutveckling. Liknande slutsatser återfinns i studier av svenska myndigheters digitalisering och i granskningar av större digitaliseringsprojekt. 

När tekniken inte längre är problemet 

Den bild som växer fram är att Sverige i stor utsträckning har löst den tekniska och nationella infrastrukturen för digitalisering, men inte fullt ut den organisatoriska transformationen och genomförandet på lokal nivå. Digitala tjänster har utvecklats, men informationshantering, samverkan och verksamhetsutveckling har inte alltid följt med i samma takt.  

Kanske är det just här som en viktig del av den svenska digitaliseringens återstående utmaning finns. Inte i bristen på teknik, digital infrastruktur eller nationella satsningar, utan i förmågan att förena professioner, perspektiv och kompetenser i den verksamhetsutveckling som ska omsätta digitaliseringens möjligheter till faktisk nytta. Om digitalisering ytterst handlar om att skapa värde genom information finns det därför anledning att fråga sig om deras perspektiv har fått den plats i utvecklingsarbetet som deras betydelse motiverar. 

När kultur blir till professionella perspektiv 

Under tiden producerar myndigheter och större organisationer varje dag stora mängder information som är avgörande för beslut, regelefterlevnad, service och verksamhetsutveckling. Konsekvensen blir att organisationer tar onödiga risker, går miste om värden och får svårare att upprätthålla kontroll över en av sina viktigaste resurser. När digitaliseringen nu går in i en ny fas, där artificiell intelligens och automatisering ställer ännu högre krav på informationskvalitet och informationsstyrning, blir dessa brister allt svårare att bortse från. 

Vid användningen av uttrycket ”kultur äter strategi till frukost” syftar man oftast på organisationers gemensamma värderingar och beteenden. Med tiden har jag dock börjat fundera på om det finns ytterligare en dimension. Kultur tar sig också uttryck i professionernas olika perspektiv. Varje yrkesgrupp bär med sig sina egna begrepp, metoder, prioriteringar och föreställningar om vad som är viktigt. 

Mitt antagande är att det ofta är här som strategier möter motstånd, inte därför att någon motsätter sig utstakade mål men därför att professionerna närmar sig samma problem från olika håll. När verksamhetsutvecklare, informationsspecialister, jurister och IT-specialister arbetar parallellt men utan tillräckligt samarbete riskerar utvecklingen att fragmenteras till en rad lokala initiativ. När de däremot lyckas förena sina perspektiv kan samma strategi få ett betydligt större genomslag. 

Om antagandet håller behöver vi rikta blicken mot samspelet mellan professionerna och särskilt mot informationsspecialisterna och informationsperspektivets roll i genomförandet av digitaliseringen. Hur ser ledningens ansvar ut? Vilket stöd ger våra standarder och etablerade arbetssätt? Och vad händer i praktiken när olika professioner försöker omsätta strategiska ambitioner till konkret verksamhetsutveckling? 

Ledningens ansvar att skapa helhet 

Om digitaliseringens utmaningar i grunden handlar om samspelet mellan olika perspektiv blir ledningens roll central. Det är ytterst ledningens ansvar att säkerställa att organisationens samlade kompetens används på ett sätt som skapar verksamhetsnytta. Dit hör att integrera de perspektiv som företräds av organisationens olika informationsspecialister – exempelvis inom kvalitet, informationssäkerhet, arkitektur, informationsförvaltning och juridik. 

I teorin framstår detta som självklart. I praktiken är uppgiften betydligt svårare. Moderna organisationer är komplexa och det är orimligt att förvänta sig att en ledning själv ska besitta djup sakkunskap inom alla specialistområden. Ledningens bild av verksamheten formas därför i hög grad av de underlag, analyser, rapporter och rekommendationer som organisationens experter förser den med. 

Problemet uppstår när dessa perspektiv utvecklas var för sig, i stuprör. Som enskild specialist identifierar man ofta viktiga problem och driver angelägna utvecklingsinitiativ. Men om analyserna görs inom respektive profession och utan en gemensam förståelse för verksamhetens helhet riskerar ledningen att möta en mängd parallella prioriteringar snarare än en samlad bild av organisationens behov. 

Om integrerande ledarskap saknas uppstår lätt en konkurrenssituation där varje profession börjar betrakta sitt eget perspektiv som det mest grundläggande för organisationens framgång.  

Konsekvensen blir att ledningen får svårt att se sambanden mellan problemen och att använda organisationens resurser där de ger störst effekt. Det som egentligen krävs är inte fler separata initiativ, utan en förmåga att förena perspektiven till ett gemensamt arbete inflätat i verksamhetens utvecklingsbehov. 

Standarder skapar ordning – men inte nödvändigtvis helhet 

Ett vanligt svar på organisatorisk komplexitet är standardisering. Det är i grunden en klok strategi. Standarder hjälper organisationer att skapa struktur, tydliggöra ansvar, minska risker och etablera gemensamma arbetssätt. Inom dagens organisationer finns ofta standarder och ramverk för kvalitet, informationssäkerhet, arkitektur, dataskydd, dokumenthantering, processutveckling och många andra områden. 

Men frågan är om vi ibland överskattar standardernas förmåga att skapa helhet. 

De flesta standarder har utvecklats för att lösa ett specifikt problem eller uppnå ett specifikt mål. Informationssäkerhetsstandarden fokuserar på att skydda information. Kvalitetsstandarden fokuserar på att säkerställa kvalitet, etc. Varje standard fyller en viktig funktion och tillför ett värdefullt perspektiv. 

Här uppstår en intressant paradox. Ju mer framgångsrikt en profession arbetar med att införa sin standard, desto starkare kan det egna perspektivet bli. Om specialister fokuserar på att uppfylla kraven i sina respektive ramverk utan att samtidigt relatera dem till andra perspektiv riskerar organisationen att utveckla flera parallella logiker för samma information. Resultatet blir inte nödvändigtvis bättre samordning, utan ibland tvärtom en förstärkning av de stuprör som digitaliseringen egentligen försöker överbrygga. 

Detta är naturligtvis inte avsikten med standarderna. Tvärtom bygger de flesta standarder på tankar om samverkan, styrning och ständiga förbättringar. I den organisation där jag arbetar ingår ett antal standarder som i större eller mindre grad är integrerade i arbetssätten, bland annat: ISO 9000 om processernas prestation och resultat, ISO 14000 om processernas miljöpåverkan, ISO 27000 om hur information skyddas i processerna och ISO 30300 om processernas verksamhetsinformation. 

Ingen standard kan på egen hand skapa den helhetssyn som krävs för att förena verksamhetsutveckling, informationshantering, juridik, säkerhet och teknik. Den uppgiften måste organisationen lösa på andra sätt. 

När professioner möts i praktiken 

När och hur professioner möts i praktiken, och i vilken grad dessa möten går att påverka, är en fråga som förtjänar en egen artikel. Samtidigt är det svårt att diskutera samverkan utan att beröra de utmaningar som uppstår när olika professioner ska arbeta tillsammans. 

I samtal med en vän som är docent inom arkiv- och datavetenskap och har forskat om professionalisering har en viktig insikt förstärkts, nämligen att varje profession utvecklar sin egen teoretiskt förankrade begreppsapparat. Begreppen är inte bara facktermer utan uttryck för ett särskilt sätt att förstå och analysera ett problemområde. 

Det innebär att begrepp sällan kan översättas direkt mellan professioner. Samtidigt är översättning ofta nödvändig. En verksamhetsarkitekt behöver exempelvis kunna förklara sina analyser och rekommendationer utan att mottagaren först måste behärska den teori, de modeller och de metoder som ligger bakom arbetet. 

När olika professioner inom informationshantering och verksamhetsutveckling samarbetar behöver de därför hitta gemensamma beröringspunkter. Ett sätt är att jämföra och mappa modeller, definitioner och perspektiv mot varandra för att skapa en gemensam förståelse. 

Poängen är inte att professionernas begreppsvärldar ska förenklas eller smälta samman. Tvärtom bär de på viktig kunskap som riskerar att gå förlorad om de anpassas alltför långt till andra professioners språkbruk. Utmaningen ligger i att skapa ömsesidig förståelse utan att förlora den kunskap som varje profession bidrar med. 

När perspektiv blir konkurrerande modeller 

I gränslandet mellan olika informationsspecialister blir det tydligt att samma verksamhet kan beskrivas genom olika modeller och med helt olika syften. Processutveckling, informationsstyrning och informationsförvaltning försöker alla förstå hur organisationens arbete hänger samman med vars och ens fokus och den specifika frågeställningen. 

När dessa perspektiv betraktas som konkurrerande uppstår lätt kritik och missförstånd. Då framstår den ena modellen som ofullständig ur den andras perspektiv. Men i grunden handlar det sällan om brister i modellerna, utan om att de är konstruerade för olika ändamål. 

Utmaningen uppstår när organisationer försöker tillämpa flera av dessa modeller samtidigt i en och samma organisation, en processkarta för verksamhetsutveckling, en klassificeringsstruktur för informationsredovisning och en systemkarta för IT-stöd, informationssäkerhet och dataskydd, utan att det finns en gemensam förståelse för hur de hänger ihop, ännu mindre en ambition om att de bör hänga ihop!  

Då riskerar samma verksamhet att beskrivas i parallella system som inte riktigt möts, trots att de egentligen handlar om samma informationsflöden.  

Det uppstår förvirring i den organisation som ska efterleva resultaten och det är här den verkliga samverkansfrågan uppstår, inte i bristen på modeller, utan i bristen på integration mellan dem. 

En samverkansfråga som inte löser sig av sig själv 

Om vi summerar de olika perspektiv som har berörts framträder ett mönster. På nationell nivå har Sverige byggt en stark digital infrastruktur och utvecklat en hög digital mognad. Samtidigt återkommer återkommande problem i form av bristande samordning, fragmenterad information och begränsad verksamhetsnytta av stora digitaliseringssatsningar. Det som saknas är förmågan att få organisationer att fungera som sammanhängande informationssystem. 

På ledningsnivå blir detta en fråga om integration. Ledningen förväntas väga samman många olika perspektiv – från informationssäkerhet och arkitektur till juridik, kvalitet och informationsförvaltning. Men i praktiken är dessa perspektiv ofta separerade redan innan de når ledningen. När varje profession formulerar sina egna problem och lösningar riskerar ledningen att få en splittrad bild av verksamheten. Utan en integrerande förmåga blir styrningen därför reaktiv snarare än sammanhållen. 

Standarder och etablerade ramverk skulle kunna utgöra ett gemensamt språk, men de tenderar i praktiken att förstärka samma uppdelning. Varje standard fokuserar på sitt avgränsade syfte – säkerhet, kvalitet, arkiv, arkitektur – och bidrar därmed till att strukturera arbetet inom respektive område. Men eftersom de utgår från olika problemdefinitioner riskerar de också att skapa parallella logiker för hur information ska förstås och hanteras. Helhetsperspektivet måste aktivt byggas ovanpå de standarder som används. 

Samma mönster återkommer i de modeller som används för att beskriva verksamheten. Processkartor, informationsmodeller och klassificeringsstrukturer är alla försök att skapa ordning, men de utgår från olika syften och optimerar olika delar av verksamheten. När dessa modeller inte kopplas samman uppstår risk för att samma verklighet beskrivs i separata system som inte fullt ut kommunicerar med varandra. 

När vi slutligen återvänder till professionerna blir detta mönster ännu tydligare. Arkitekter, verksamhetsutvecklare, informationsförvaltare, informationssäkerhetsspecialister, dataskyddsansvariga har var sin egen teoretiskt förankrad begreppsapparat och sina egna analytiska verktyg. Det är en nödvändig förutsättning för fördjupad kunskap, men det innebär också att organisationens gemensamma språk aldrig uppstår av sig självt. Samarbeten kräver översättning mellan perspektiv, inte bara parallellt arbete inom dem. 

Det är här den centrala frågan uppstår. Vi har i stor utsträckning lyckats bygga tekniska system, styrmodeller och metodstöd. Men vi har inte i samma utsträckning byggt förmågan att få dessa delar att samverka till en helhet där information hanteras som en gemensam strategisk resurs. 

Det innebär att den återstående utmaningen inte i första hand handlar om fler standarder, fler modeller eller fler initiativ. Den handlar om något mer grundläggande: förmågan att skapa en verklig samverkan mellan professioner, perspektiv och begreppsvärldar i den löpande verksamhetsutvecklingen. 

Och kanske är det just här den avgörande svagheten i många digitaliseringsstrategier finns. Inte i ambitionerna, utan i antagandet att helhet uppstår av sig själv när varje del gör ”rätt” inom sitt eget område. Erfarenheten pekar i stället mot det motsatta: att helheten måste göras, aktivt och kontinuerligt, i skärningspunkten mellan professionerna. 


Författare: Håkan Gustafsson
Roll: Arkivarie, Dataskyddsamordnare
Arbetsplats: Roslagsvatten
Förenar erfarenheter från arkiv, IT, produktutveckling, verksamghetsledning och förvaltning, vilket har gett Håkan ett brett perspektiv på hur organisationer arbetar med sin information.