Utveckling framåt eller tillbakablickar? Av Karin Bredenberg
De standarder och specifikationer vi använder inom arkiv och digitalt bevarande slutar aldrig att utvecklas. En utveckling som skett de senaste åren gäller termen ”de-facto standarder”. Detta är termen som beskriver de standarder vi använder inom digitalt bevarande som har utvecklats av andra än de internationella eller nationella standardiseringsorganen. Termen ”de-facto standarder” har slutat att användas. De är alla standarder i sin egen rätt!
Alla standarder oavsett avsändare hjälper oss att göra det vi ska och utan standarder skulle vi stå oss slätt och uppfinna hjul på hjul på hjul även fast det redan finns utmärkta hjul att använda. Hjulen kan behöva lite finjusteringar som nya spårmönster för att passa alla men vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Det vi kan se hända med både standarder och specifikationerna är att de flesta är i någon form av revision eller precis har avslutat en revision och släpps i nya versioner.
Fokus för många är att förenklar och se till att man delar på ansvaret att vara informationsbärare och endast hanterar det som man är avsedd att hantera. Ingen kan göra allt utan allt hänger ihop och hålls ihop med hjälp av relationer som beskrivs i någon typ av hubdokument eller man kan också kalla det för ett manifestdokument. Hur hänger filer som överförs ihop? Några exempel!
De standarder som vi använder för att utbyta information om arkivet och arkivbildaren, Encoded Archival Description – EAD och Encoded Archival Context- Persons Families and Corporate Bodies – EAC-CPF, får under 2026 den kompletterande standarden för att beskriva de processer och aktiviteter som resulterar i arkivobjektet: Encoded Archvial Context-Functions – EAC-F. Alla dessa tre hör ihop i Encoded Archival Standards Suite (EAS Suite) och behövs för att förstå helheten om det som har arkiverats. Alla tre har samma ansvariga grupp Technical Subcommittee on Encoded Archival Standards (TS-EAS).
De är uppbyggda på samma sätt och baserar sig på de tidigare standarderna från International Council on Archives (ICA) och utrycker de standarderna med hjälp av ett XML-schema. Eftersom de tre har så mycket gemensamt så har arbetet i revisionen haft mycket fokus på att se till att element och attribut som gör samma sak ska vara delade vilket betyder att de både har samma namn och definieras på samma sätt. Det har också arbetats vidare med att säkerställa att det går att skapa och beskriva relationer mellan alla de tre men även till andra objekt.
Det är viktigt att se till att man kan länka ihop de olika typerna av beskrivningar så att man med hjälp av alla tre standarderna beskriver helheten och sammanhanget för arkivobjektet. Samtidigt som revisionen pågick släppte ICA den nya standarden för att beskriva arkivobjekt, Records in Context (RiC), och i denna nya standard så har man vänt på den traditionella arkivbeskrivningen och satt arkivobjektet i fokus och beskriver alla relationer den har i stället. För tillfället finns det endast en ontologi tillgänglig för att utrycka din arkivbeskrivning enligt RiC men i framtiden och faktiskt redan nu till viss del kan du använda EAS Suite och därmed XML för detta. Utvecklingen framåt för EAS Suite är att säkerställa att både RiC men även andra modeller som används ska kunna uttryckas.
Framtiden bär också med sig att vi behöver registrera hur AI har använts både i skapandet av arkivobjekten, men också i skapandet av arkivbeskrivningens alla delar. Här är det viktigt redan nu att se till att om man använder AI för att få hjälp med arkivbeskrivningen att dokumentera detta. Till EAS Suite finns det en rekommendation om hur man ska dokumentera att AI har använts men också hur man kan dokumentera att en genomgång av både arkivbeskrivningen och informationen har gjorts för att uppdatera då framför allt i arkivbeskrivningen av språket så att det inte är nedvärderande. Det som kallas på engelska för att göra reparative work. Denna typ av genomgångar och justeringar är något som kommer att ske mer och mer även här.
För att beskriva sitt digitala bevarande finns det ju som allmänt känt bara en standard och det är Preservation Metadata Implementation Strategies (PREMIS). Där pågår arbetet med nästa version och där är fokus inriktat på hur man ska beskriva de rättigheter som gäller för de digitala objekten man har ansvar för. Upp tills nu har det endast gått att beskriva rättigheterna på ett ganska rudimentärt sätt i PREMIS. I och med nästa version så kommer det att vara möjligt att göra mer utförliga beskrivningar och många fler användningsfall kommer att gå att uttrycka.
Även Metadata Encoding & Transmission Standard (METS) har haft en revision där en ny version, version 2, har släppts. Men med sin roll som hubdokument eller manifestdokument så kommer version 1 inte att försvinna. Det tar tid för alla system att byta version om nu alla ens kommer att göra det. Den nya versionen av METS har förenklats så att all metadata som behövs beskrivs på samma sätt och filer beskrivs som en fillista där du inte kan skapa en kopia av katalogstrukturen. Den framgår med hjälp av kopplingen till filen som innehåller filens hela sökväg från startkatalogen i paketet.
Utvecklingen framåt för dessa två bygger på den återkoppling som alla användare ger, samtidigt som det är viktigt att tänka på att alla versioner av dem kommer att finnas kvar. Att i dessa två dokumentera AI med speciella fält eller liknande har än så länge inte kommit upp utan det går faktiskt redan att göra med de fält som finns tillgängliga i form av agenter och händelser.
På det stora så händer det också mycket. En standard som har använts inom samtliga arkivstandarder är standarden för att beskriva länkar, XLink. Det är en standard som till och med de som skapade den trodde var försvunnen för länge sedan, de åtminstone önskar det. Den har aldrig blivit implementerad som det var tänkt i våra webbläsare så de flesta standarderna har lämnat den och gjort ett eget element eller attribut där man kan ge länken till det digitala objektet man beskriver eller för att skapa en relation till något som inte finns i den egna beskrivningen. Vad innebär detta för oss? I princip ingenting, det blir lite enklare när vi inte behöver se till att i det digitala bevarandet också få med det XML-schemat.
Det går också att se att arbetsgrupperna som har funnits för XML-ens alla olika delar har lagts ned, då standarderna är färdiga och inte vidare utvecklas längre. De har ju några år på nacken och är stabila.
Tittar vi på det digitala bevarandet specifikt så är ju den standarden som alla pratar om OAIS Referens Modellen, som kom i en ny version under 2025. Observerade ni att den bytte namn? Den hette tidigare ”Space data and information transfer systems — Open archival information system (OAIS) — Reference model”. Numera heter den “Space Data System Practices — Reference model for an open archival information system (OAIS)”. Det man kan se är att det är just en referensmodell och det är så den används, även om det finns vissa som anser att den måste följas till punkt och prick på området.
Det vi behöver tänka på är att det ska fungera praktiskt och att vi ska kunna bevara de digitala objekten för och till framtiden. Jag pratar ofta om runstenar och att vi fortfarande både har dem kvar och kan läsa dem, kommer det vara så med våra ettor och nollor? Här måste vi tänka till och göra allt vi kan för att de ska bli kvar annars kommer spåren efter oss att vara obefintliga och då kan referens modellen vara ett stöd, men vi måste göra det som fungerar.
Det har kommit en uppdaterad EU-förordning där det går att tolka ett e-arkiv som något som endast hanterar att signaturer är korrekta. Vi som håller på med slutarkiv skulle kalla detta för kontroller som sker i ett mellanarkiv. När ett slutarkiv tar över informationsansvaret så litar man på slutarkivet. Det är slutarkivets ansvar att ta hand om de digitala objekten på rätt sätt så att de fortsätter att vara äkta och oförändrade. Alltså det är ju samma sak som för det som finns sparat på papper. Inte väcker vi upp Karl XII från graven för att han ska bekräfta att han spillde bläck på det där pergamentet efter att han hade skrivit sin signatur. Så här behöver vi vara noga med att skilja på det som är ett mellanarkiv och det som är ett slutarkiv. I mellanarkivet kan saker ske, se till att dokumentera det. I slutarkivet ska inget ske annat än bevarande åtgärder som även de ska dokumenteras. Det kan vara bra att se till att detta är skilda lösningar så att förvirringen inte uppstår om var man får göra förändringar.
Men hur kommer vi framåt? Vad ska vi göra? AI och allt annat bara springer ifrån oss och vi hinner inte med! Här är det så viktigt att vi samarbetar och det i många olika former. De som arbetar som arkivarier och informationsansvariga måste våga att prata med IT för båda delarna är viktiga i att se till att de digitala objekten som skapas blir kvar för framtiden. Men, vilka fler samarbeten finns det? Mer än de på golvet närmast mig?
Vi måste lyfta blicken och samarbeta både lokalt, regionalt, nationellt, europianellt och internationellt. Vi är faktiskt inte vare sig ensamma eller unika, alla överallt tampas med samma saker så att samarbeta kommer att bli viktigare och viktigare. Det vi kan ta med oss från Arkivering by Design är den att man behöver tänka på att informationen ska gå att få ut ur ett system när det inte ska användas längre och jag vill lägga på att vi ska göra det på gemensamma sätt så att vi har överenskommelser i form av specifikationer som alla kan använda oavsett vem man är. Tittar vi på det stora arbetet med specifikationer så sker det ju på Europanivå med DILCIS Board som ansvariga för specifikationerna men inget sker utan att alla vi får ge våra kommentarer och synpunkter.
Under 2025 försvann finansieringen för det som hette E-ARK och numera hittar man E-ARK som ett Forum inom DLM Forum. Men, det stoppar inte specifikationerna, DILCIS Board skapades för just detta, att det ska finnas någon som tar hand om den även när det inte finns någon finansiering. Arbetet tar bara lite längre tid under de perioderna eftersom alla som gör arbetet gör det med sina arbetsgivares goda vilja att de gör något som gynnar oss alla både nu och i framtiden. Inget av detta kan dock ske om inte alla drar sitt strå till stacken och hjälper till med kommentarer och synpunkter.
Så var lämnar allt detta oss? Vi måste alla komma ihåg att vi trots allt inte är unika utan att vi är väldigt lika, digitala objekt ska sparas för framtiden så att vi får våra runstenar! Kom samtidigt ihåg att det tar cirka tio år innan en uppdatering av en standard eller ett nytt koncept som gemensamma specifikationer har fått sitt genomslag. Förändring tar tid, även om förändringen i hur informationen skapas går med mer än raketfart. Så det gäller att bli mer öppen för förändring och att det är vi som kunder som behöver ställa kraven på att uppdateringar blir införda i systemen och att krav ställs på att gemensamma specifikationer används. Ibland måste vi också vara villiga att hjälpa till att betala för förändringen. Ett sätt är att utveckla själv, ett annat att använda öppen källkod, men i alla fallen behöver vi vara försiktiga och verkligen se till att vi har gjort både risk- och nyttorealiseringar samt tagit fram kontinuitetsplaner. Vi finns ju trots allt inte här för evigt och kom ihåg att någon, kanske en AI, ska förstå vad vi gjorde så att de digitala objekten finns för våra efterföljande att hitta information i.
Så ser jag bara svart på framtiden som det kanske kan låta när du läser denna text? Nej, det gör jag inte. Samarbetar vi och använder standarder och gemensamma specifikationer samtidigt som vi ser till så att vi oavsett yrkeskategori pratar om samma sak även om vi kanske ibland döper dem lite olika så kommer det att gå bra och våra digitala objekt kommer att finnas där när de behövs!
Författare: Karin Bredenberg
Roll: Metadatastrateg
Arbetsplats: Sydarkivera
Har arbetat med standardisering inom digitalt bevarande i 20 år och har genom åren kommit att leda flera internationella standardiseringsgrupper och europeiska initiativ på området.